Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Religionen och samtiden. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
kompletterar förträffligt Hägglunds arbete
genom sin rikedom på historiska detaljer;
särskilt värdefull är studien över
schartau-anismens genombrottsår och karakteristiken
av de bohusländska och halländska
schartauanernas kynne och egenart. Både
Hägglund och Södergren synas för övrigt själva
värdigt företräda en schartauansk tradition.
För det allmänna medvetandet står Henric
Schartau som den officiella kyrklighetens
hänsynslöse företrädare, som «high church»,
för att använda den mest uttrycksfulla
termen. Det är en sanning som måste
modifieras i så hög grad, att den till slut ser
rätt anspråkslös ut. Sant är, att Henric
Schartau var en kyrkans lydige son som
fa, sant är, att han och hans lärjungar ej
tröttna på att upprepa, att ordet endast
bör förkunnas av den, som på laga väg
därtill korats. Men fråga är, om detta bör
tolkas som något annat än ett utslag av
den allmänna lojalitet, som var ett typiskt
drag för Schartaus väsen. För de ledande
inom sin samtids svenska kyrka hade
Schartau ej mycket respekt till övers, och
den kyrko-tanke, som nyligen upplevt en
renässans inom Sverige, var Schartau
alldeles främmande. Ty som religiös tänkare
var Schartau individualist, och han är, som
man sagt, i grunden långt mera lik
Kierkegaard än Grundtvig.
Ty Schartau hade kunnat till motto för
sin verksamhet välja S:t Augustini ord:
»Gud och själen åstundar jag känna. Intet
mer? Intet annat!» Hans subtila lära om
frälsningsvissheten med alla dess många
detaljer är uttrycket för detta allt annat
förbiseende intresse. Ingenting i världen
är av vikt annat än den enskilda
människans förhållande till Gud. I sin yttre
rationalism är Schartau innerst en mystiker;
hans intellektuella skärpa var blott ett
medel att värna det inre livet från världsligt
inflytande, att rena själens gudslängtan från
främmande slagg. De skarpsinniga
distinktionerna, de gammaltestamentligt stränga
kraven, intelligensen och viljestyrkan, det
är vad man först frapperas av hos Schartau,
men utan tvivel hävda Hägglund och
Södergren med full rätt, att man därmed ej sett
annat än utanverken av schartauanismen;
dess innersta, a och o, begynnelsen och
ändan är sökande efter vad Schartau kallar
»utkorelsevisshet». Vägen till denna visshet
är lång och trång och obekväm, den leder
genom askes och inträngande självanalys,
genom lagisk observans och en ständig
strävan mot de naturliga böjelserna, men
målet är en gudsupplevelse, om vilken den
sträve Schartau kan tala i stora och stilla
ord, som påminna om de gamla mystikernas.
Schartau var lutheran. Till temperament
Luther så olik som möjligt, är han likväl
en av den store tyskens få verkliga och
värdiga efterföljare, och han är det just
genom sin individualism. Det är i Luthers
anda Schartau som »gärningslära»
karakteriserar och förkastar allt inom religionen,
som ej i sista hand kan återföras till
individens gudsförtröstan. Schartau är äkta
lutheran i högre grad än Kirkegaard,
vilken genom begreppet »den enkelte» i
så mycket dock står på samma linje. I ett
nyutkommet arbete — och ett av de
lärdaste och solidaste som skrivits om den
danske tänkaren —, Kierkegaards
dogmatiska åskådning, har professor Bohlin
grundligt och skarpsinnigt utrett frågan om
Kierkegaards ställning till Luther. Han
finner skillnaden vara den, att medan för
Kierkegaard tro är självuppgivelse och
lidande, förbundet med ett paradoxalt hopp,
är för den mogne Luther tro detsamma
som aktiv förtröstan och visshet, och han
finner ett yttrande av Kierkegaard
symptomatiskt för detta förhållande: »Tilbage til
det Kloster, hvorfra Luther brød ud, bliver
Christendommens Sag for det Første at
føre». Distinktionen är utomordentligt
betydelsefull, ty den förklarar varför
Kierkegaards individualism leder till tragisk
isolering, medan Luthers och Schartaus kan
förenas med positivt kulturarbete, den
antyder, vad det var som möjliggjorde att
den lärde och skarpsinnige lundensiske
teologen blev en andlig ledare för fattiga
fiskare i Halland och Bohuslän.
Men genom sin individualism kom den
västsvenska schartauanismen i själva verket
— trots sin formella högkyrklighet — att
förete väsentliga likheter med de
frikyrkliga väckelserörelserna, och det förefaller
som hade pingströrelsen stor framgång just
i schartauanskt influerade trakter. Den
frikyrkliga väckelsen och schartauanismen
motsvara båda grunddrag i den svenska
folksjälen, de tillmötesgå den nordgermanska
religiösa individualismen med allt vad som
utmärker den: den inbundna syndaångern
och den inbundna gudslängtan. Men schar-
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
