Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Religionen och samtiden. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religionen och samtiden
niskors förhållande till den katolska kyrkan
har Marika Stjernstedts roman von
Snecken-ströms ett intresse, som åren icke skola
nämnvärt minska.
S:t Augustinus, som i en av Harnack
ordnad samling »Sprüche» förra julen gjorts
glimtvis tillgänglig för svensk allmänhet,
yttrade en gång: »Sant är det som från
äldsta tider förkunnas och tros i hela
kyrkan med rent katolsk bekännelse, även
om intet förstånd kan bevisa det och
ingen framställning kan göra det klart.»
Och en annan gång: »Jag skulle icke
skänka evangeliet någon tilltro, om icke
den katolska kyrkans auktoritet bevekte
mig därtill.»
Mer än ett och ett halvt årtusende har
svunnit, sedan de orden nedskrevos, men
än i dag känneteckna de katolikens
tänkande. S:t Augustinus’ väldiga tankebyggnad,
en av de högsta och vidaste som funnits,
omspänner skilda begrepp: Gud och
människosjälen, det ondas ursprung och
rättfärdighetens natur, trons och kunskapens
väsen och alla filosofiens största frågor,
men den dominerande idén är likväl i
sista hand föreställningen om en Civitas
Dei, som är historiens och bör vara allt
mänskligt handlandes och tänkandes mål.
Men denna Civitas Dei är ingen utopi —
för katoliken finnes den i påtaglig
verklighet, och i S:t Augustinus’ skrifter läser
han om den ena och samma kyrka, som
år 1925 alltjämt är ett rike och ett välde.
Samtidigt med »von Sneckenströms» och
Augustinus’ Reflexioner och maximer utgavs
ett av den katolska litteraturens klassiska
verk, Fioretti, i tvenne olika svenska
översättningar. Båda översättningarna äro
förträffliga; Ebba Atterboms är kanske den
mjukaste och har fått den vackraste yttre
utstyrseln, men Eisa Lundhs har värdefulla
noter och är försedd med en inledning av
Paul Sabatier. Våren 1925 utkom en liten
bok av Auguste Bailly, Guds Fattigman,
en fri parafras av Franciscus-legenden. Det
är icke för mycket på en gång; Sverige är
faktiskt ej så litet, att man behöver känna
sig bestört, om den svenska allmänheten
kan hämta kunskap om en av
mänsklighetens störste ur mer än en källa.
»Fioretti», legendsamlingen kring S:t
Franciscus av Assisi, är en av världslitteratu-
rens mest poetiska böcker. Men det är icke
någon turistlektyr, lämplig att stoppa i
fickan när man gör en semesterresa till
Norditalien. Det är icke en stämningsfull
gammal bok, som man bör bläddra i när
man slagit sig till ro framför brasan. Det
är nämligen en bok, som man bör studera
snarare som man studerar den
nichoma-keiska etiken. Fioretti hör till de stora och
stränga böckerna. Det är icke en bok om
små blommor, det är en bok om katolsk
disciplin.
Det åttonde kapitlet i Fioretti handlar
om den fullkomliga glädjen. S:t Fransiscus
talar till en ordensbroder: »Broder Leo,
ehuru våra bröder i alla länder giva mycket
gott föredöme i helighet och uppbyggelse,
så skriv ändå och lägg väl på minnet, att
däri ligger ic.ke den fullkomliga glädjen.»
leke heller ligger den i förmågan att göra
under och böta de sjuka och uppväcka de
döda. leke heller ligger den i kunskap och
lärdom: »O, Broder Leo, även om bröderna
talade alla språk och kände alla
vetenskaper och alla skrifter, så att de kunde
profetera och uppenbara ej endast kommande
ting, utan också samvetenas och själarnas
hemligheter, så skriv, att däri ligger icke
den fullkomliga glädjen.» leke heller ligger
den i förmågan att predika och omvända
de otrogna till tro. Broder Leo spörjer då,
vari den fullkomliga glädjen ligger, och
han får svar på sin fråga: den
fullkomliga glädjen ligger i att glatt uthärda allt
för Kristi skull. S:t Franciscus slutar: »Hör
nu summan av det hela, Broder Leo!
Främst bland alla den Helige andes
nådegåvor, som Kristus skänker sina vänner, är
förmågan att besegra sig själv och för
Kristi skull villigt uthärda plågor,
förolämpningar, skymford och vedermödor. Ty av
inga andra Guds gåvor kunna vi förhäva
oss, eftersom de icke äro våra utan Guds
— — —. Men av bedrövelsernas och
vedermödornas kors kunna vi berömma oss,
ty detta är vårt, och därför säger aposteln:
»Men vare det mig fjärran från att
berömma mig av något annat än av vår
Herres Jesu Kristi kors».
Detta är innebörden av S:t Franciscus’
lära om den fullkomliga glädjen; att ge
den någon som helst annan betydelse är
att pervertera den. Det andra grunddraget
i hans förkunnelse är läran om den
fullkomliga lydnaden. I legend efter legend
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
