Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrik Vetterlund. En födelsedagshälsning från Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
den manligt och med bibehållande av
hela sin idealistiska tro, endast givande
den en ny omklädnad. Så heter det i
den ståtliga dikten »Öde», där
Atterboms strof i hans beundrade »Vallmon»:
Se aftonrodnans fjärran o. s. v. är
använd, men med rik och verkningsfull
utvidgning:
Ditt moln till mötes kom dig
i dunkel och i ljus.
Så slå dess mantel om dig
av storm och glans och sus!
Bland rymder isigt klara,
där inga drömmar fara,
du lämnar djupt bakom dig
ali jordens rosenrus!
Slå molnets mantel om dig
av storm och glans och sus!
I rymder isigt klara
går intet mer itu,
och det är skönt att vara
så ödsligt fri som du.
Den lust som het du kände,
de kval, som bittert brände,
bli rök och skyar bara
i detta höga nu,
och det är skönt att vara
så ödsligt fri som du.
Så slutar också dikten »Ej alltid» med
ett hopp att ännu i höstens grådag,
under den »jämna, långa, tysta arbetsdagen»,
som står tillbaka, en sista fjäril skall
»fladdra genom själen på vita vingar
mot oändligt blå».
Men på varje steg förnimmas i alla
händelser släktbandens styrka. Atterboms,
Hedborns och andra fosforisters dyrkan
av barndomens minnen, så typisk för ali
romantik, delas intensivt av Vetterlund,
på vers och prosa, ja, fyller egentligen
en väsentlig del av hans diktning
(åtminstone såsom han i urvalet »Genom
åren» 1920 själv framlagt kvintessensen
av densamma). Den är lika innerligt
troskyldig som de andras och berör
med samma känsliga vemod detta så
högst mänskliga tema; men den uppter
också mångenstädes samma svårighet att
ur dess vardagliga enskildheter framlocka
hos läsaren vibrationer,
överensstämmande med vad diktarna själva vid den
förskönande erinringen förnummit.
Motivet kan emellertid, från en annan
synpunkt sett, få en omedelbart tilltalande och
linjefast form, såsom när han i den lilla
dikten »Ett barn» ger uttryck åt vemodet
över allt som skiljer dem, föräldrar och
barn, vilka dock höra så nära ihop. Och i
en av lyrisk ingivelse buren, varmt men icke
patetiskt framställd »Vision» — vilken,
betecknande nog, avslutar den nyssnämnda
diktsamlingen — manar han fram
barndomsvärlden i levande och ljusstrålande
gestalt, med modern i dess mitt, och
intalar sig att allt vad som fjärmat honom
från den varit en långårig, mörk dröm.
Också idyll av annat slag kan
Vetter-lund odla, i likhet med sina mästare,
men när han t. ex. i klingande vers både
prisar och ironiserar »Backfischen», så
är här redan en ganska modern ton,
vilken ingalunda Atterbom skulle kännas
vid, men på sin höjd Fröding. Betydligt
närmare sitt ursprung står han i de
något dunkelromantiska utflykterna på
exotiska marker. En hälsning från
romantikens utkanter bringar oss åter en dikt
som »På stranden», där själva genretavlan
nog är av eget fabrikat och åskådligt
komponerad:
En ändlös middägsklarhets ro.
Vid havet vila tvenne.
Den stora lyckan fäst sitt bo
hos honom och hos henne.
Hon slösar skratt, hon slösar smek,
intill hans sida sluten
— en praktfull fjärils ras och lek
i sommarglansminuten!
Men när »han» mitt i »detta höga
juliblå och denna klarhets välde» röner
ett stygn i det svällande hjärtat och
förklaringen är att
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
