Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrik Vetterlund. En födelsedagshälsning från Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werner Söder hjelm
ens skönheter. Han begynte därmed i
själva verket mycket tidigt, men under
årtiondenas lopp ha alltid nya hinder
rests för hans arbete. Och så har
småningom även Atterbom blivit delaktig av
den iver, som på yngre håll sjuder i
fråga om svensk litteraturforskning,
liksom av den beundran, Vetterlund varit
den förste att förkunna. Emellertid har
han hunnit med dels ett större arbete
om Fågel blå, dels innehållsrika
uppsatser om Atterboms ungdom, om de
senare »Blommorna» o. s. v., tills
äntligen det stora, så länge förberedda
verket om Lycksalighetens ö senaste jul
utkom.
Det har, som man vet, inbragt sin
författare ett erkännande, även i officiella
och handgripliga former, vilket han länge
fått undvara. Det hör till de få arbeten
över diktning, i vilka ett besläktat
temperament utlöser ett innerligt förstående
för denna diktning och en kongenial
tolkning av dess väsen. Vad jag ovan i
denna riktning sagt om Vetterlund, är
i hög grad tillämpligt just på boken om
Lycksalighetens ö. Analysen av de
poetiska elementen, av själva konsten, av
verkets själ, är här så mycket mer
framträdande som litteraturhistorikerna ofta
kringgå dessa omständigheter, vare sig
av något slags antiestetisk princip eller
emedan de äro oförmögna att fatta dem.
Här föreligger ett ganska ensamstående
försök att genom vidlyftiga redogörelser
och ständigt färdiga påpekanden fånga
läsarens intresse för dikten själv och på
samma gång allsidigt kommentera den.
Man behöver endast läsa de första
sidorna av innehållsreferatet för att kunna
döma om försökets framgång. Den
levande hänförelse, som genast i uppslaget
möter, räcker ända till slutet. På vägen
är det fullt med vackra utläggningar och
ypperliga definitioner, stundom verkliga
fynd. Det talas om Svanvitsångens be-
5
undransvärda strof Stilla o stilla . . där
»versraderna synas mimosaaktigt öppna
och sluta sig» och hur dessa Atterboms
»veka blomsternerver», som »i kollision
med oblida makter vilja ge efter och
nästan vällustigt sjunka in i det
medvetslösa», ge en stämning, vilken ovillkorligen
hör till grundtonen i hans väsen. Där
skildras näktergalens elegi i andra
äventyrets slut:
Och — hur märkligt — med den faller en
skugga av växlingen, av förgängelsen själv in
över Felicias blomstervärld. De sista tonerna i
det festliga, det strålande äventyret om Astolfs
ankomst till lyckans och den ständiga
ungdomens jordiska land, de sjunga om gråt och
förvandling, och äventyrets sista ord, som ljuder
över odödlighetens källa, är ordet dö.
Men den skärande eller förintelsetrånande
klang, som en senare tids pessimism kunde ha
skänkt däråt, får det hos Atterbom icke. Hos
honom är det endast elegiskt, och med rätta.
Ty i hans dikt bli dödens verkliga symboler
icke mullen eller dödskallen. Äventyrets sista
ord är ordet dö, men det ljuder över
odödlighetens källa.
Likväl underlåter Vetterlund icke att
kritisera, där anledning finnes, och i
framställningen är skickligt invävd en
redogörelse för de enskilda partiernas
tillkomst, deras sammanhang med
utländsk litteratur o. dyl. Självfallet kan
en granskare, som på förhand svurit en
helig ed att befria sitt föremål från allt
som skymt dettas glans, missförstånd,
undervärdering, likgiltighet, och vilken
liksom själv tagit plats i dess inre och
därifrån talar, icke vara på samma sätt
objektiv som en utifrån seende: många
småsaker förlänas en betydelse som de
icke hava, m, m. Dock, redan i själva
greppet förnimmes något av det verkliga
patos, som dikterat uppgiften, och hela
utförandet har en bredd och en flykt,
vilka icke underlåta att imponera. —
Det centrala partiet föregås av ett par
kapitel om sägnen och dess öden i
litteraturen, ett orimligt stort ämne, där väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>