Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Några skärgårdsdikter. Av Fredrik Vetterlund - Vägguret - Två i vilan - Skärgårdsskymning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några skärgårdsdikter
nen, som lyfter sig därute — och de
tvenne levande grå ädelstensögonen; i
skönhetens tidlösa hänförelse och ro.
Två i villan
Det är i alla fall en fridsam stund,
när efter middagen och kaffet de vita
molnen vandra för blåsten bakom
björkarna, och solskenet, redan litet höstligt,
ligger utmed gräsplanen.
Vi äro bara två i villan. De andra
äro borta. De andra äro inne i staden,
och ingen skärgårdsbåt passerar i dag.
I går var det annorlunda, här var
ungdom och sorl och ljusa dräkter, och vi
deltogo i sommarens högsäsongliv och
påminde oss knappast, att våra egna ej
längre voro här utan långt borta.
Men i. dag kommer eftertanken.
Gårdagen var ju egentligen bara en
gammal dröm. De stora
skärgårdsbåtarna ha längesedan gått förbi oss. Som
i vår ungdom äro vi bara två i villan,
vi två, de andra flögo ut i världen. Men
mellan de vitglänsande molnen och den
förgyllda björkgrönskan ligger nu i
kaffefridens stillsamma timme ett solsken,
redan ej så litet höstligt, in över
gräsplanen.
S kär går d s s ky mn i n g
I denna uppländska skärgård med
björkdungar och annan småskog under
gyllene moln ser man icke långt, men
allt är vänligt nära. Fönstret står öppet,
vi titta ut över anläggningen med vita
och röda rosor ned mot vassen och
sjön, på de andra sidorna skyddas
villan av skogsdungar. Denna ro passar
till en sensommar.
Hur annorlunda min ungdoms
havsstrand med oändligt vågsorl i morgonen,
när solen som en homerisk hjälte med
fladdrande hjälmbuske steg upp ur
östanrymden mot ett strålande zenit. Eller
bleka augustieftermiddagars
västerperspektiv, där dess matta skiva drömde
i vita slöjor långt ute över ett
blick-stilla hav! Men i bägge fallen var det
gränslöshet och rymd, var tidig längtan
och ständig men ljuv oro, oro liksom
ut mot livet och gärningen! Häruppe
mellan skärgårdens björkar under de
förgyllda molnen är det ro efter det
förgångna. Några kvällsackord på
pianot, solen går ned, och skogsdungen
skymmer stund efter stund liksom
närmare och närmare inpå stugan.
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
