Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sophie Adlersparre. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G tir li Linder
handlas isolerade. Kvinnorörelsen och dess
förkämpar på åttitalet voro sin tids barn
och hade dess ideal, dess patos och dess
begränsning. Liksom tiden i sin helhet, led
den av en viss intellektuell torrhet, förenad
med både ett kortsynt underkännande och
ett ovarsamt dissekerande av känslolivet,
vilket ofta kom livets tråd att brista.
Weininger säger i Geschlecht und
Character: Wären die Frauen sehnsüchtig nach
Schönheit, so dürften sie ihrén Namen
seltener nennen. Man kan tillämpa
slutledningen på åttitalet och kärleken. Sällan
har den diskuterats och analyserats som
då, allt under det att den i levande livet
förde en mera torftig tillvaro. Men denna
begränsning utmärkte såväl tiden som
kvinnorörelsen. Den senare hade nog också en
alltför optimistisk tro på arbetets
lyckomöjligheter och dess förmåga att för
kvinnan ersätta känslo- och kärleksliv, liksom
vår tid haft på rösträttens! Det beror väl
på tycke och smak vilketdera som
förefaller mest sympatiskt; någon reell skillnad
förefinnas knappast.
Vem är det som till kommande tider
förmedlar bilden av den som är? Jo, främst
litteraturen. Vad inte den tar hand om
är förspillt, så dött som hade det aldrig
varit. Litteraturen har sista ordet och
promenerar i livets väldiga sterbhus som
den lycklige arvingen, så formulerade en
gång Klara Johanson litteraturens makt.
Men litteraturen är ganska nyckfull i sitt
konserverande urval. Äger då en tid ett
sådant snille som Strindberg, så måste ju
framtidens syn på hans samtid röna stark
inverkan av hans diktarskap. Med eruptiv
kraft, bottnande i personlig kärlek och hat
av övernaturliga mått och oskiljaktigt
tvinnade i varandra, gör han sina anfall på
kvinnan och inger föreställning om en
agressivitet, en maktvilja, en
högfärdsgalenskap och en ■— ovilja att föda barn
hos tidens kvinnor, vilket allt var de
verkliga förkämparna — män och kvinnor —
för kvinnans intressen helt främmande. Det
är emellertid genom litteraturen den
synnerligen efemära typen av den kortklippta,
reformklädda, manföraktande, känslosterila
kvinnan från åttitalet fått evigt liv. I själva
verket var det så att typen märktes så väl,
därför att den var så sällsynt. Ännu ett namn
bredvid Strindbergs — sammanställningen
må nu förefalla grotesk — kommer i
minnet i detta sammanhang, nämligen Jörgens.
Mästare i att formulera uttryck som i hög
grad ägde språkets makt över tanken och
väl förstående att öka pregnansen genom
ett ideligt upprepande har han genom
uttrycken »professorskans manstackare» och
»föreningen för gift mans kuschande» givit
förespråkarna för den gifta kvinnans
myndighet deras litterära etikett. Alltså
Strindberg och Jörgen. Det behövs för att
korrigera bilden den vederhäftiga skildringen
som Esseides biografi innefattar av hur de
i levande livet voro och verkade,
pionjärerna.
Är Fredrika Bremer den ena
monumentala portalfiguren för den moderna
kvinnorörelsen, så är Sophie Adlersparre den
andra. En av de unga skrev en gång till
henne:
Då Fredrika Bremer dog blef du den förnämsta
qvinna i Sverige. F. B. hade mycket snille, men
intet förstånd att göra sig till den medelpunkt
omkring hvilken Sveriges intellektuella ungdom skulle
samlats. Du har förmåga att blifva det; du är
snillrik och god och full af kraft. Behöfs du ej ? Det
är detsamma som att fråga: Behöfva vi gå framåt?
Illa höves det därför den
kvinnogeneration som klättrat upp för den stege Esseide
och hennes medarbetare, med oavlåtlig
möda och kärlek rest, att sparka undan den
sedan de själva nått toppen. Skulle Esseide
nu kunna lyfta sina ögon och skåda den
dag som är, så skulle hon glädjas över
mycket för kvinnornas räkning, men säkert
skulle även åtskilligt för våra blickar
naturligt för hennes därvid ovana ögon te
sig som självsvåldig karlaktighet,
halsbrytande feminism och bitterhet mot männen.
Dock — hon skulle ta även det med ro,
ty hon var orubbligt övertygad om att goda
tankar icke dö förrän ännu bättre tankar
spirat ur deras frö, och hon var vidsynt
nog att förstå, att varje tid har sina ideal
att fylkas omkring och att den enda
utveckling soi^ verkligen bär framåt är den
som behåller det goda gamla, men
avskiljer det föråldrade och det förbrukade.
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
