Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Tre dikter. Av Barbro Mörne - Långt jag kastar mitt spjut - Kväll - Vid slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE DIKTER
Av BARBRO M Ö RN E
Långt jag kastar mitt spjut —
Långt jag kastar mitt spjut. Kanhända en örn, som svävar
fjärran i svindlande blå, segnar i gruset ned.
Långt jag kastar mitt spjut. Kanhända en himmelens stjärna
slocknar och bliver till stoft, som vindarna vida strö.
Långt jag kastar mitt spjut. Kanhända en stålsköld möter
kastet, kanhända dess udd bryts mot en klippas vägg.
Långt jag kastar mitt spjut. Kanhända i evigt mörker
går dess lysande bana och vänder aldrig igen.
Kväll
Vindarna skredo med sänkta pannor till fjärran skogar.
Molnens skuggor sjönko i haven
och runtom klarnade fästets ring.
Det klarnade djupt i de stormfyllda valven.
Det klarnade över det evigt förgångna.
Och stjärnorna lyste
som dagg över ändlösa, vindstilla fält.
Vid slutet
Ensliga dag! Bruten
som en alltför stor blomma!
Många rännilars fall i många bergsbranter var du.
Många ängslappar, mejade av liar.
Vad de goda ville, förstod ingen.
Vad de enfaldiga tänkte, visste ingen.
Vad de heliga drömde, visste heller ingen.
Vare det nog att sluten är blommans kalk,
sluten dagen kring sin hemlighet
och hjärtat kring sin oförgätliga skatt.
5 76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
