Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två konsthantverkare. Gustaf och Arvid Hedberg. Av Carl Martin Collin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Martin Collin
Gustaf Hedberg. Paris 1880.
påverkat och uppalstrat det känsliga sinne
för färgen, som alltid utmärkte den
hädangångne mästaren.
Hans umgänge med böcker blev redan i
barndomshemmet mycket livligt, och försök
gjordes tidigt med bindning av de egna
böckerna. Valet av det framtida
levnadsyrket fastslogs tidigt, och de första läroåren
tillbragtes hos en bokbindare i Hälsingborg
— en landsortsstad där bokbinderiet hade
ägt flera dugliga idkare, bl. a. C. M. Löfmark,
som hade varit verkgesäll hos den frejdade
Lundabokbindaren Johan Berggren och vars
bokband bära säkra intryck från
Lundamästaren med blomrankor och fågelemblem
på banden.
För den utlärde ämnesvennen gick nu
vägen för ytterligare fullkomning till
Stockholm, där utbildningen fortsattes i den
Lundinska verkstaden. Ar 1880 var han
mogen att ställa kosan till ali bokkonsts
rätta hemvist Paris. Där tillbragte Hedberg
fem år. Tiden användes väl med att
inhämta arbetsmetoderna på de franska
verkstäderna och samtidigt följa undervisningen
vid yrkesskolorna. Han erinrade sig alltid
med tacksamhet vad han fått lära i Paris,
dit han under sina senare levnadsår ett
par gånger återvände.
Ar 1885 återkom han till hemlandet
och öppnade egen verkstad i Stockholm.
Programmet för det blivande arbetet på
verkstaden hade den nye mästaren utstakat
i fasta konturer; det gällde blott att skaffa
kunder som ville ansluta sig till och främja
detsamma.
Hedberg framhöll ofta att den ingripande
hjälpen kom från två män, de båda på
varandra följande cheferna för Kungl.
Biblioteket G. E. Klemming och greve Carl
Snoilsky. Till båda trädde han i nära
förhållande och var av dem båda uppskattad;
den senares änka grevinnan Ebba Snoilsky
född Ruuth, som även hon ägde en utmärkt
blick för bokkulturens alster, talade gärna
om det värde hennes bortgångne man alltid
satte på återupprättandet av det svenska
bokbinderiet.
Det är en ofta upprepad sanning att allt
konsthantverk under senare delen av
18S0-talet befann sig i djupt förfall;
bokbinderiet var icke värt mera berömmelse än de
andra yrkesgrenarna. Ett bokband från
denna tidsålder gav ingen upplyftande
anblick. Dåligt material, dålig förgyllning
och en sorglig stilförskämning. Till dessa
bokband användes, när de skulle vara som
bäst, saffian och chagrin, båda skinnsorter
av sekundärt värde och särskilt den senare
behäftad med en inneboende defekt att
gärna angripas av fukt.
Den Hedbergska verkstaden införde nu
för första gången i Sverige den bästa
tänkbara skinnsorten — marokänget, med vacker
glans, ädel nerv och äkthet i fråga om
färgen som kunde trotsa tidén. Ett stort
antal marokängband i härliga färger
spre-dos bland boksamlare runt kring i landet.
De med förkärlek använda färgerna voro
mörkblått, djuprött och orangegult. Lika
säkert som färgvalet var gjort, lika
harmoniskt behandlades ornamentiken, och det blir
alltid en fröjd att umgås med en bok
infattad på detta sätt.
Det förbättrade materialvalet kom dock
ej endast de dyrbara helbanden till del,
hela raden utefter, halvbanden, klotbanden
och senare pappbanden fingo del av den
förbättrade skruden. Utmärkta materialier
blevo även här använda. Papperet var väl
oftast av utländsk tillverkning, franskt eller
belgiskt, och det blev först under krigsåren
som papper till omslag och försats
framställdes på den egna verkstaden. Denna
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
