Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Georg Nordensvan. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. Laur in
Georg Nordensvan. Byst i
brons av Chr. Eriksson. i8gi.
Tillhör herr Georg Nordensvan.
gen prenumerant och beundrade särskilt
John Kindborgs bilder från Stockholms
omgivningar, Danviken etc. Det var i
dessa teckningar som jag återfann vad
jag sett under mina utan entusiasm
företagna botaniska exkursioner, under den
mera intresseväckande
grodromsinsam-lingen och utfärder med kamrater, där
man med vakna ögon vandrade bland
ruckel, tobaksland och bergsknallar och
fick sina första åttiotalsstämningar, vilka
jag med häpen glädje såg uttryckta i
den moderna konsten. Nordensvan
tolkade de utställningar som jag besökte.
Jag minnes, att Josephsons
»Strömkarlen» ej gjorde något vidare intryck på
mig och att jag ondgjorde mig över
guldfiolen och tyckte ställningen vara
tiligjord. Men det var storfolk som jag
hade med mig. Strömkarlen hade blivit
refuserad på två parissalonger, och
många av Josephsons radikala konstnärskamra-
ter, dock icke August Hagborg, ville avvisa
den från opponentutställningen 1885, där
den dock på nåd fick hänga. I sin kritik
av utställningen i Ny illustrerad tidning
frågar sig Nordensvan om han måhända
glömt någon mera betydande tavla, men
han erinrade sig i alla fall icke, att
Strömkarlen hängde där. Och i sin 1892
utgivna ypperliga bok om »Svensk konst
och svenska konstnärer» skriver han om
Josephson: »Han kunde måla brutalt
och rått utan strängt naturstudium, som
i sina Smeder och i Strömkarlen».
Omdömet torde bli ett annat i den nu under
arbete varande nya upplagan av boken.
Men har man skrivit om modern konst
under nära ett halvt sekel, får man
modifiera sina omdömen många gånger, och
den ärlighet, som är en av de vackra
sidorna i Nordensvans kritiska
författarskap, den nästan pessimistiska känslan
av relativitet, som ligger i hans väsen,
gör det lätt för honom att säga: Jag
har ändrat åsikt.
I inledningen till »De bildande
konsternas historia under I9:e århundradet» säger
han bl. a.: »Mot konstverk, som ej ha den
förtjänst att vara gjorda efter nu gällande
lagar, händer det, att vi visa en
likgiltighet, som ej alltid är rättvis. Vår tid
liksom varje annan dömer oförskräckt och
gör den skarpaste åtskillnad mellan de
konstverk, som ha rätt att leva, och de,
som få ligga dödsdömda. Det är i själva
verket lugnande att bevittna, hur tid
efter annan en omplacering i det
allmänna omdömet företages konstnärerna
emellan, en omplacering som visar att
fällda domslut ej alltid äro oryggligt
bestående. Vi böra ej inbilla oss, att
den sanning, som i dag förkunnas, skall
bli den en gång för alla gällande».
Detta är äkta nordensvanskt.
Knappast har någon svensk konstbok
roat mig så mycket som »Svensk konst
och svenska konstnärer under I9:e år-
636
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
