Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två gustavianska konstnärer. Av Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johnny Ro osv a I
tryck. Han belyser de eleganta bladens
ikonografi med hjälp av samtidens
romaner, skådespel och tidningar och framför
allt genom sin egen skildringskonst.
La-frensens innehåll, det parisiska
njutningslivet under decennierna fore revolutionen, är
nu så klarlagt som rimligen kan begäras.
Redan genom Levertins innerliga
förtjusning över 1700-talets erotik hade just
innehållet i den parisersvenske konstnärens
verk blivit särdeles uppskattat. Det var
verkligen framför allt detta som de flesta
beundrare fäste sig vid hos honom. Man
uppskattade de utsökt klädda eller
avklädda eleganterna för deras formella
behags skull, men också som ett slags
njutningslivets martyrer. Att de fina herrarna
några år efteråt alla blevo halshuggna, var
den vemodiga tanke, som gav tragisk
relief åt den eljest, sanningen att säga,
som innehåll betraktad ganska grunda
skildringen.
Den nya publikationen har mera att
giva. Den ställer Lafrensen sannare
framför oss än förut som formskapare. Såväl
genom de ypperliga reproduktionerna som
genom väckande ord i kommentarerna, om
gravyrens förhållande till originalen och
om kompositionens principer, eggas
åskådaren till ett mera rent formbetraktande.
Asplunds antydan om Lafrensens
triangulära figuruppbyggnader öppnar ögat för
hans renässansmässiga skolning i detta
hänseende. Han begagnar sina palatslika
interiörers pilastrar och bågar och
sängom-hängenas himlar liksom en cinquecentist
tempelkolonnader och änglamoln.
Elias Martin har icke haft så fint
förspänt som Lafrensen. Den visserligen rätt
goda kritik, han tidigare fått, har
neutraliserats genom en tillsats av överseende. Och
likväl är det Martin som har framtiden
för sig. Den sista generationens konstlärda
ha redan, understödda av sin samtids
allmänna uppfattning av måleri, givit Martin
en mera oförbehållsam uppskattning,
särskilt Hoppe i sin studie i Konstföreningens
publikation. Hans största verk ligger nu
visserligen, såsom Asplunds förträffliga, på
precis sakkännedom rika inledning också
nämner, inom landskapets och stadsvyens
område, men detta berör icke
bildpublikationen, vilken huvudsakligen är ägnad åt
de figurala gravyrerna. Att presentera Elias
Martin i jämnbredd med den store Lav-
reince på detta dennes eget område kan
— som utgivaren säger — synas grymt,
men det är utomordentligt upplysande och
skärper blicken för begripande av båda
konstnärerna. I själva verket sker just
härigenom Martin full rättvisa. Högst
intressant är att i Lafrensens verk spåra en
utvecklingslinje, som går fram emot en
med Martin mera överensstämmande
uppfattning. Det är t. ex. skönjbart i en
tendens från mera lineära till mera måleriska
ideal, och detta beror icke endast på det
mera pittoreska punktmaneret, i vilket
hans blad från 80-talets slut ofta
publiceras, utan även på de små tavlornas inre
byggnad. Tonerna stå i hela ytor med
vibrerande gränser mot varandra, de säkra,
spänstiga linjeströmmarna försvinna. Se på
avb. n:o 42, »Nina»!
leke endast det sedligt känslosamma
innehållet, icke endast det nya engelska
klädningsmodet, utan en viss
storslagenhet och enkelhet i kompositionen säger
ifrån, att en ny tid kommit, den nya smak
som redan tidigare vaknat i England,
Martins land. I skildringen av människors
gester och anleten negligeras detaljer, men
understrykas till överdrift väsentligheter.
På denna väg fortsätter visserligen icke
Lafrensen så långt. Han når aldrig den
till det karrikatyrmässiga gränsande
fördomsfrihet, som skadat Martins rykte. 1
detta lallet deklarerar Asplund med stor
bestämdhet sitt credo, då han nämner »de
häpnadsväckande dåliga blad, han (Martin)
ibland lämnat ifrån sig och åt vilka ingen
konsteoretisk kasuistik i världen kan skapa
något värde». Det är sannt. Men det bör
tilläggas: Martin skall uppskattas som en
den där måttar stora hugg och just
därigenom i särskilt avskräckande grad slår
slint ibland. — Hans djupare måleriska
avsikter framträda i interiörer såsom
kvällsscenen vid brasan, vilken Asplund
karaktäriserat som det martinska hemmet vid
Leicester Square. En märkvärdig
Dickens-stämning över denna blandning av
clair-obscure, sentimentalitet och dels groteskt
missbildade, dels vardagligt hyggliga
människor. Man begriper bättre det dickensska,
då gravyrernas titel läses till ett citat ur
Oliver Goldsmiths »The deserted village».
Goldsmith förebådar Dickens i
litteraturen. Och för det verkligt dickensska i
illustrationens karrikatyrelement är ju Mar-
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
