Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Aurea mediocritas. Med anledning av en biografi över Robinson-Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aure a ine di o c r it a s
Med anledning av
en biografi over Robins on-Feilitzen.
f NIVELLERADE TIDER
’ som den närvarande går det
med personligheter och idéer
som med kattor i skymningen:
de bli alla grå. Men under mera levande
och rörliga epoker kan man i det
politiska och litterära livet urskilja trenne
typer: en som går till vänster, en annan
som går till höger och en tredje som
håller sig mitt på vägen. Är man inte själv
med i sällskapet utan iakttar det genom
historiens kikare, kan man lätt både se
och erkänna att de alla tre fylla en
uppgift. Den förste har den viktigaste och
farligaste, i fall det är så att framtiden
hänger på honom (vilket den dock inte
alltid gör). Men om revolutionären rusar
på, blind och glömsk, är det bra om den
andre, traditionalisten, är till hands och
fiugger honom i kragen. Den tredje åter,
medelvägens man, kan ibland säga de
andra ett litet ord att grunda på och skilja
dem åt, om slagsmålet urartar och blir för
ilsket. Den förste är någon gång ett geni,
den andre en karaktär och den tredje i
bästa fall en man av gyllene måtta (aurea
mediocritas). Den sistnämnde står ofta med
ena benet i praktiskt arbete, med det
andra i politiken eller litteraturen och kan
därför se åtminstone två sidor av en sak.
Han är behövlig i den allmänna
hushållningen, det är visst, men han glömmes
fortast, ty frånsett det gyllene, som han
kan ha i sin högsta mognad, är han
färglös och mindre intressant. Han använder
mycken tid på att iaktta sina medvandrare
på livets landsväg, på att justera sina
vikter, väga och döma dem emellan, och får
inte så mycket kraft över för egna
insatser. På sätt och vis har han också
svårare att hålla kursen än de båda andra,
som löpa i ytterkanterna med utsikt åt
endast ett håll. I undantagsfall, såsom hos
Goethe och Emerson, nås det fulla måttet
av geni och karaktär i förening. Men låt
oss betrakta typen på ett håll som är oss
närmre i tid och nivå.
När man läser Vilhelm Andersens ett
par år gamla biografi över Vilhelm
Top-söe, går det upp för en hur nyttigt det
hade varit för danskt kulturliv i 70- och
80-talens brytningstid, om romanförfattaren,
dagbladsredaktören och kritikern Topsöe
inte gått ur tiden redan 1881 vid 41 års
ålder, och om han på det hela taget varit
en större kraft. Det saknades ju i
Danmark inte folk, som sökte sätta krokben
för Georg Brandes, där han härjade i
litteraturen och politiken och, i följd av sin
rotlösa och oroliga natur, gjorde tabula
rasa bland om vartannat skröpliga och
livsdugliga traditioner. Men det fanns ingen
som, själv inne i Brandes’ moderna idéer
och i stånd att uppskatta dem till deras
värde, med någon myndighet kunde ta
ordet ifrån honom, när han blev för svår.
Den som var närmast till uppgiften var
just Topsöe, men han gjorde endast fä
ansatser att mästra den. Det är emellertid
betecknande att Brandes gent emot honom
kände en motvilja, som han, enligt sina
egna ord, tvivlade på att kunna kläda i
s. k. parlamentariska uttryck. På samma
sätt händer det att tvenne krigförande
vända sitt oförnuftigaste hat mot en
neutral. De äro eld och lågor, han är retsam
i sin ljumma betänksamhet. När Urban
von Feilitzen under Giftas-kampanjen lade
in ett visserligen reserverat ord för
Strindberg, lär denne ha blivit upprörd och
betackat sig att bli försvarad av en sådan
där »anemisk estetiker». Där den neutrale
Axel Forsström: Urban von Feilitzen. »Robinson.» Göteborg, Wettergren & Kerber.
"666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
