Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En stambygd för götisk dikt. Anteckningar i samband med en arkeologisk utgrävning. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stambygd för götisk dikt
Så kommer bataljskildringen, då Helge
med sin skeppshär strider mot Sigruns
fader och bröder och den missgynnade
rivalen och dennes släkt. Efter en blodig
kamp segrar han, men då ligga alla
Sigruns fränder döda på valplatsen, utom
en av hennes bröder, Dag, som får nåd
och svär Helge en ed om vänskap. Det
är en sällsam, vek underton i
skildringen av mötet mellan Helge och Sigrun
på slagfältet, trots den kraftbrusande
final, vari det inlagts:
Ur rymden mör dit
redo i hjälm,
hjälten att värna;
vapnens gny växte.
Då ropade Sigrun,
bland flygande
sköld-mör,
medan örnar och
korpar
sletos om
rov’-Hell dig, hövding,
Härska över hjältar,
Ynglingaättling,
njut dina år!
Helge kvad:
Icke dig allt,
min kära, gått väl,
nornor visst ha
vållat något.
Arla föllo här
på Fräkastens äng
din fader och broder;
baneman vart jag.
Svårt är mig, syster,
sorgen förtälja,
nödd har jag kval min
närmaste vållat:
arla fallit
vid Fjätterlunden
den bäste hjälte
på jordens rund.
Liksom också Sigruns måttlösa
förtvivlan har något hjälplöst i sig, som
griper ens hjärta, mitt i dess rasande
furioso:
Fallna äro
de allra flesta
av ätten din,
örnen äter dem.
Skulden ej faller
på dig, som skapats
att stormän varda
en stridsorsak.»
Då grät Sigrun och
svarade:
Jag ville i livet
de åter vore,
och dock jag dig
famna finge.
Ty dig, Helge,
ägna sig bägge:
mön den unga
och guldet röda.
Hell dig, högborne!
För Hognes dotter
och Ringstad hov
råda du skall,
för seger och land.
Lyktat är slaget!
Här börjar nu diktkretsens av
gripande tragik fyllda slutparti. Sigruns
broder Dag, som enligt urgammal
nordisk rättsuppfattning hade en helig plikt
att hämnas sin faders och sina bröders
fall, offrar till Odén för fadershämnd och
lägger sig i försåt för Helge, som han
svurit vänskap och vars
hjälteegenskaper han högt skattar. Odén lånar
honom sitt spjut, Dag slungar det, och
Helge faller. Gripande är hans hjälplösa
vädjan till systern:
Dig skola alla
eder fräta,
som Helge du har
heligt svurit.
Segle ej det skepp
som seglar med dig,
om önskevind ock
blåser i stäven.
Löpe ej den häst,
som löper med dig,
fast för fiender
flykta du skulle.
Bite ej det svärd,
som svänges av dig,
om ej dig själv
det sjunger om
huvudet.
Då först får jag hämnd
för Helges fall,
när du varder en varg
som vankar på heden,
gången från gods
och gamman ali.
Så höjde sig Helge
över hövdingar,
som ädelt vuxen
ask över törne
och som daggstänkt
hjort
bland djuren går,
högt bär han huvudet,
högre än alla,
hornen skina
mot himlen själv.
Hög vart uppkastad åt Helge. Men
en afton, fortsätter dikten, då Sigruns
tärna gick bort till Helges hög, såg hon
en spöksyn. Helge red till högen med
många dödmän i följe. Förskräckt
frågar hon, om det är svek hon ser. Nej,
säger Helge trött, och dödssåren blöda
på honom:
men hirdmännen ha
hemförlovats.
Tärnan skyndar hem och säger till
Sigrun, vad hon sett: »Nu ber dig din
herre, att sårets ström du stilla skall.»
Sigrun går in i högen, och
skildringen av hur hon bäddar sin säng i
högen hos sin fallne hjälte och make
utgör jämte Helges skeppsfärd en av den
fornnordiska konstens glanspunkter:
IS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
