Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- En stambygd för götisk dikt. Anteckningar i samband med en arkeologisk utgrävning. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthtir Norden
Jag är så nyt
och nöjd, att vi mötts,
som Odens hungrande
hökar äro,
när stridens varma
byten de vänta
och duvna av dagg
se dagen gry.
Först vill jag kyssa
dig,
döde konung,
innan den blodiga
brynjan du avtar.
Håret är styvt, Helge,
av rimfrost;
Hur skall väl bättring
din brud åt dig finna?
Helge sade:
Ensam du, Sigrun
från Sevafjällen,
vållar att Helge
är våt av tårar.
Du gråter, Gullviv,
grymma tårar,
du soljungfru
söderifrån,
förrn sömn du får.
Var tår slår mig
blodig
på bröstet och bränner,
iskall, inbränd,
stelnad av ångest.
*
Dock kom, låt oss
dricka
den skummande
drycken,
trots land och liv
förlorade gått.
Klagokvida
kväda skall ingen,
fast banesår man
ser på mitt bröst,
en brud ju bygger
och bor i högen,
en kungadotter
oss döde när.
*
Sigrun bäddade säng
i högen.
Jag har dig bäddat,
Helge, en säng
där sorgen är ali,
du ylvingason!
Jag önskar hos dig,
min härskare, somna,
som förr under livet
jag ler i din famn.
*
Helge kvad:
Jag vet nu intet
oväntat vara
sent eller tida
vid Sevafjällen,
när säll i den fallnes
famn du sover
i högen, du vita
Hognes dotter.
Jag rida nu skall
de rodnande vägar,
låta fålen grå
flygstigen tråda;
jag väster skall vara
om vindhemmets bro,
innan Salgovner1
segerfolket väcker.
Och sa rider Helge och hans
dödmansfölje i morgongryningen till
Valhall, lämnande Sigrun kvar i högen.
Aftonen därpå lät Sigrun tärnan hålla
vakt på högen. I skymningen kom hon
själv dit, trots tärnans varning:
Var ej så ovis,
att ensam du färdas,
du sköldungadotter,
till dödmäns boningar!
Om natten de varda
mer väldigt starka,
de dödas vålnader,
än vid dagens ljus.
Men Helge kommer ej. Ensam sitter
Sigrun på högen och väntar. Hon ser
örnarna sätta sig på nattkvist på askens
grenar och människorna draga till
drömmarnas möten —
-— drottföljet drager
till drömtinget —
men hennes älskade kommer ej. Då
förmår hon ej leva längre. »Sigrun dog
inom kort av sorg och saknad.»
1 Salgofnir, tuppen i Valhall, som varje
morgon väckte kämparna till strid.
Fot, igas. A. Norden,
Härden i en av långhallarna vid Ringstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0036.html
