Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
en reaktion mot Brandesianismen, hade
ingen banérförare och ingen härordning.
Den stod under ett märkligt inflytande
från Turgenjev, vars böcker på
1870-talet översattes till danska, och den var,
delvis som följd därav, mindre politiskt
än psykologiskt och artistiskt intresserad.
Dess hjälte var den viljesvage och
melankoliske Rudin, dess kvinnoideal Elena.
Bland författare som höra hit finns det
här anledning att nämna Vilhelm Topsøe,
Bang och J. P. Jacobsen. Alla tre ha
något raffinerat i teknik och känslor, de
älska de säregna upplevelserna och den
intima analysen. Åtminstone hos de båda
sistnämnda är detta begär sjukligt
stegrat, det är något anfrätt som hos
övermogna frukter. Var det själva seklets
kultur som var övermogen? Den hade
en gång slagit ut i prunkande vårblom,
nu föllo frukterna tungt till jorden. Hos
Jacobsen var romantiken naturalistisk,
förknippad med jorden och jordens liv,
icke spiritualistisk som sekelgryningens.
Bland svenska författare var det
Levertin och Ola Hansson som kände
frändskap med nyssnämnda riktning. I vårt
land kom för övrigt reaktionen något
senare än i Danmark, men blev tack
vare sitt friska nationella ursprung
betydelsefullare. Den tedde sig här
verkligen som en fantasiens frigörelse från
enformiga problemdebatter och
schabloner och blev nära nog lika fruktbar som
1820-talets romantik. Vad Ola Hansson
beträffar tvekade han till en början om
var han skulle söka sin plats. I den
första versboken, kallad Dikter liksom
den skånske föregångaren Bååths
debutsamling, läsas flera sociala tendensdikter,
men redan i Notturno — en bok som
även till sin titel verkar föga
80-tals-mässig — är det politiska intresset
nästan förflyktigat. Edvard Brandes fann
det nödigt att ge dess författare ett
uppryckande ord. »Lad det være den gamle
Poesis Ret at tale om sin Hj ærtekvide»,
skrev han i Politiken. »Nutildags hvis
Poesien ikke er for de andre, saa er den
slet ikke. Det mener ogsaa Hr Hansson
ligesom det øvrige unge Sverig. Men
saa er det ikke værd at klage, ikke
Umagen at henlede et højtæret
Publikum paa sig selv. Dertil bør man være
for stolt. Blot holde sammen og slaa
løs! — og Hr Hansson vil blive en
dygtig Kæmper.» Ola Hansson blev
emellertid aldrig någon kämpe i den
Bran-deska falangen. Egentligen var han
alltför egocentrisk för att hysa sociala
intressen. Vad som gjort intryck på
honom är något helt allmänt, det är den
dova olusten bland massorna, den jäsande
oron på djupet:
I slumrande gränder det flåsar
så underligt hest och kvävt,
som hade en barm sig inunder
olidliga tyngder hävt.
I kvalmiga rötmånadshettan
det jämrar och gråter och gnyr.
Jag hör i mullrande mummel
en revolutionsouvertyr.
Den sociala otrevnaden skildrar han
som kvalmet före ett ovädersutbrott. Det
är i grunden sin egen olust han ger
uttryck åt i de politiskt betonade dikterna,
liksom i de spleen-fyllda naturpoemen.
Han rädes för allt som hotar i hans eget
inre, för de farliga väsen som sova i
själens skrymslen, och han skildrar dessa
makter på samma sätt som de
revolutionära:
Från själens djupaste botten,
där vattnen döda vila,
de långsamt uppåt stiga,
där skummande böljor ila,
och vassa, svarta ryggar
sig boltra i bränningens yta,
och tänderna skina vita,
då spärrade gapen ryta.
Framförallt vägrade Ola Hansson att
i kärleken se en social fråga. Att det
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
