Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Hansson
avsked från sitt land för att resa ut igen,
tycker han sig se »jordanden» själv stiga
ur marken i gestalten av en kvinna. Synen
fyller honom med visshet att han ej är
övergiven av sin hemjords dämon, utan
att hon går med honom som en fylgja,
sjunger hans visor och leder honom i
hans verk. »Hemma eller borta, — det
var utan mening; ty Skåne — det var ju
han själv, såsom han gick och stod, levde
och drömde, — levande och växande i
honom.» I ett av sina Kåserier i mystik,
kallat Livsdagrar, berättar Ola Hansson
att han alltifrån sina första skolpojksår i
lärdomsstaden känt sig otillpass efter
någon tids vistelse i en stad. Hans sinnen
blevo sjuka, gatorna tedde sig som långa
hål, och människorna ingåvo honom leda.
Men plötsligt kunde han så vakna till,
skaka slöheten av sig och se friskt på
världen, medan sången löste sig ur
honom som vårböljor. Det var ett minne
som väckte honom, ett landskap som
tedde sig för hans syn: »slätten vid
havet, slätten i sädesrik sommarråga,
slätten i höstrusk och vintersnö, råkbon
i almtopparna, vipskri över de sanka
ängarna, ett murket, svartnat pilträd, en
vit by i septembermånsken, hembygden i
vy eller urklipp, i minnen som ännu
dallrade i min själ eller i maningar
smeksamma som kvinnans lockljud.»
Men låt oss inte alldeles bortse ifrån
att Ola Hansson inte bara lovsjöng sitt
Skåne, utan också var i stånd att skriva
smädliga dikter därom. Efter fem
månaders vistelse i alperna kunde han full
av svårmod stanna inför ett stycke natur
som minde honom om landet i norr, och
med ens levde han upp vid synen av
ett ensamt träd vid vägen med svart
kvistnät mot grå himmel och med en
orörlig kråka i toppen. Men då han vid
sitt besök i Skåne för några år sedan
kände sig illa till pass var det just
alperna han längtade efter. Hans kärlek
befann sig verkligen i ett trångmål.
Klarast och konstnärligast har Ola
Hansson format det djupt personliga
motivet i novellen Arkimedes punkt i
samlingen Vägen titi livet. För den
europei-serade turisten, som är hemma över allt
och ingenstädes, och som råkat hamna
i en bajersk by, står det plötsligt klart
var den fasta punkten i hans lösa
tillvaro är att finna. »Jag vill», säger han
till sig själv, »att mitt sista minne skall
vara detsamma som mitt första: att jag
som gubbe må sitta såsom jag satt som
barn, en sommarkväll utanför min
frie-siska fädernegård, och se solen, stor och
röd, rinna ner i havet; och mitt liv skall
ha spänt sig mellan dessa båda punkter
som en himmelfamnande regnbåge.»
Linjen fick inte spänna sig så för Ola
Hansson; skåningen nådde slutet på sin
irrfärd i en stad i Europas utkant. När
man nu ett ögonblick, innan omdömet
om hans författarskap hunnit ens
tillnärmelsevis stadga sig, ser tillbaka på
det, stannar man gärna vid Notturno och
Sensitiva amorosa. Både som poet och
prosaist fann han tidigt sin stil, tidigare
än Levertin, med vilken han i sin
utveckling har en del gemensamt. Det bästa
i hans följande produktion — dikter,
noveller och essayer — går i
ungdomsböckernas tonarter. På det hela taget är
han som författare ojämn, det är lättare
att hos honom finna vackra strofer och
sidor än omedelbart tilldragande böcker.
Det bästa är hos honom i ursprunglig
mening utsökt. Mycket i hans verk är
sjukt och trasigt, mycket utgöres av
»psykofysiologisk mystik» som nu väcker
mindre intresse än för ett par, tre
decennier sedan. Men om Ola Hanssons
diktning inte är något helt och formskönt
käril, så ryms det i alla fall däri en
kostbar droppe av poesiens essens.
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
