Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Stockholmsskildringar. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
fattande och innehållsrika avdelningar om
kommunikationer, näringsliv, fabriker och
hamnar, om bankväsen, telefon och allt
dithörande ger en imponerande totalbild
av samtidens energiladdade arbete. I detta
ge även illustrationerna en inblick, liksom
de påminna stockholmaren från i dag om
hur hans stad sett ut under gångna tider.
Jag vet inte hur många hundratal bilderna
äro, med insikt och omsorg äro de
samlade, det finns bland dem både
stämningsfulla naturtavlor och mer och mindre
glädjande prov på stadens bebyggelse.
Det ståtliga verket saknar namn- och
sakregister, bildförteckning och hänvisning
till litterära källor.
Boken om Djurgården tävlar ej med
Stockholmsverket i monumentalitet. Man
kan hålla den i hand utan att häftningen går
sönder i ryggen. Ämnet är begränsat och
har ej medfört den splittring i
framställningen, som ej kunnat undvikas i
Stockholmsvolymen, där enligt planen allt
tänkbart —- åtminstone det mesta — skulle
inpressas.
Djurgårdens historia skildras av de båda
arkivmännen Gunnar Bolin och Nils
Östman, varefter Tor Hedberg ger läsaren en
liten angenäm repetitionskurs i form av en
sommarpromenad Djurgården runt — det
vill säga södra Djurgården, ty det är
företrädesvis denna som boken behandlar.
Den var kunglig jaktmark allt sedan
mitten av 1500-talet, då norra delen
upptogs av konungens ladugårdar med
tillhörande ängar och åkerjord, medan hjortar,
renar och älgar höllo till på Valdemarsön.
Där uppstodo boställen för skogs-,
port-och djurvaktare, men ner åt sjösidan
utanför jaktmarkerna bodde sjöfolk, där anlades
skeppsvarv och där uppväxte en hel liten
stad, som allt fortfarande finns kvar.
Följaktligen måste där finnas näringsställen,
och småningom blev Djurgården
Stockholmsbornas förlustelseplats, »glädje- och
hälsokälla». På Gustav III:s tid funnos där 700
inregistrerade krogar — den finaste
publiken höll till hos mäster Nilsens i
Djurgårdsstaden, till lägsta klassen hörde
krogen Rosendal, Hasselbacken — även kallad
Dunderhyttan — och många fler. Denna
tids Djurgårdsliv lever i Bellmans dikt,
som även har till skådeplats norra
Djurgårdens idyller. Ty där funnos på den
tiden gott om blå vattendrag, gröna ängar
och små gästfria torp, men inga
barnbörds-hus, kaserner, elektricitetsverk och
skidbackar funnos där. Den tidens Djurgård
lever i Elias Martins akvareller, ocn dit
ledsagas vi i den gamle Gjörwells brev, där
han skildrar sina pastorala promenader med
vilopunkter än framför en intagande
romantisk utsikt och än på ett inbjudande
stillsamt och ärbart värdshus, där en god
middag med gös, anka, mandelspån nedsköljda
med ett kvarter varm punsch kunde avätas
för 38 skilling riksgäld.
Efter kung Gustavs död vidtog för
Djurgården en tid av nedan, som varade ända
inpå 1820-talet. Då tog Karl Johan
platsen under sitt speciella hägn. Han blev
den moderna Djurgårdens skapare, liksom
Gustav III var Hagas. Han ordnade,
rensade, byggde broar och planterade trän. På
hans tid utlades Strandvägen — inte den
på Östermalm utan den på Djurgården —,
som förut knappt kunde kallas en väg, det
nuvarande Rosendal byggdes, och konungens
exempel lockade till efterföljd. För
Djurgården grydde en ny dag.
Nästa period blev de stora tidsenliga
värdshusens skede. På Franska värdshuset
idkades klubbliv, i Blå portens stora sal
avåtos ceremoniella kårmiddagar, och
nedanför på stranden blåste regementsmusik i
sommarkvällarna. Nu uppstod också det moderna
Hasselbacken. Nu blev det livligt på
Djurgården, Karl XV regerade, de kungliga
majkortegerna annonserade sommarens
ankomst, på Slätten var ett vimmel av folk, där
hade man att tillgå Kasper, Lyckans stjärna
och vackra Rosen, positiv, spåmän och
akrobater, cirkus lockade, likaså Tivoli med
dansbanor och kägelbanor, och i Frisens
park valsade norska skarpskyttar och svenska
dalkullor gladeligen till dragspelens toner.
Så följer den nya tidens insats, de båda
stora utställningarna, Skansen, stora byggen
och små, Nordiska museets monumentala
palats, Liljevalchs konsthall, kungliga
ryttarstatyer, mer eller mindre lyckade smärre
bildverk och den nya Djurgårdsentréen,
storstadsmässigt rymlig och skäligen tråkig.
Av detta allt få vi en överblick i denna
historik, som är rik även på
detaljupplysningar om villor och kåkar, om vem som
byggde och vem som sålde och köpte och
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
