Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Keltiskt och irländskt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
och härlighet, —• liksom en gång
rudbec-kianerna hos oss. Men nu tog en mera
nykter forskning vid, särskilt som samtidigt
den keltiska filologin fick fast mark under
fötterna genom tysken Zeuss’ verk. Redan
i början på sextiotalet höll själve Matthew
Arnold såsom professor i poesi i Oxford
en serie föreläsningar om keltisk litteratur,
däri han varmt förordade ett fördjupat
studium av densamma; han uppehöll sig
särskilt vid den walesiska, den enda som
då i någon mån fanns tillgänglig, och i
främsta rummet vid Mabinogion. Dessa
sagor voro inte endast kuriösa objekt för
forskningen, utan besutto också ett mycket
högt estetiskt värde, en vild charm och
förtätad poesi som måste gripa envar; i dem
återspeglades en mytisk forntid och ett
primitivt kulturskede med oanad färg och
skärpa. Boken har förblivit klassisk och
är fortfarande ouppnådd i sitt slag. Det
har sagts, att en sådan saga som den
om Kilhwch och Olwen inte har sin like
utanför Tusen och en Natt.
I dessa berättelser stöter man flerstädes
på Arthur, men det är inte romansernas
pompöse och ridderligt fulländade furste
utan en gestalt i långt mera ursprunglig
miljö. Den heliga graalkalken återfinnes i
form av en magisk kittel som efterspanas
på härfärder till Irland: när den börjar
koka, kan en hel här bespisas ur den, förr
blir den inte tom. I sagan om Kilhwch
finnes en förteckning över Arthurs hjältar;
man känner igen några, vilkas namn senare
övergått till den kontinentala epiken, men
många äro ytterst egendomliga gestalter
med åldrigt groteska drag, halvt människor,
halvt förvridna gudar: »Sugyn, Sugnedydds
son, som sög in en sjö på vilken voro
trehundra skepp, så att endast den torra
sanden blev kvar; han var bredbröstad.
Uchtryd Varyf Draws, som bredde ut sitt
röda okammade skägg över de fyrtioåtta
loftbjälkarna i Arthurs hall. Teithi Hèn,
Gwynhans son, vars land uppslukades av
havet; han själv undkom med nöd och
kom till Arthur; och hans kniv hade den
egenheten, att sedan den dag han kom där,
ville aldrig något skaft bliva kvar på den;
och på grund därav kom en sjukdom över
honom, och han tynade bort under resten
av sitt liv, och därav dog han.» — När
en främling kommer till hovet och bankar
på, förkunnar portvakten: »Kniven är i
steken och ölet i hornen, och glammet är
stort i Arthurs hall och hitin släppes ingen
utom en konungason från ett gynnat land
eller en artist som bringar sin konst.» När
Peredur (romansernas Parcifal) som yngling
drar ut i världen, ger hans fromma moder
honom råd: »Varhelst du ser en kyrka,
gå in där och säg ditt Paternoster. Och
om du ser mat och dryck, och ingen har
förstånd eller hövlighet nog att bjuda dig,
tag då själv. Och om du hör ett skrik, så
rid i riktning mot det, särskilt om det är
ett kvinnoskrik. Och om du ser en vacker
ädelsten, så tag den, och giv den sedan
till en annan; då skall du bli prisad. Och
om du ser en skön kvinna, älska henne
då, antingen hon vill eller ej; ty på så
sätt blir du en bättre och mera uppskattad
man än förr.» —- De äldre bland dessa
sagor ha en atmosfär, som knappt är lik
något annat i någon litteratur, ena
ögonblicket luftigare än ett persiskt féäventyr,
nästa stund mörka av urtidsmyter, så i en
blink hårdnande till blodig grotesk, allt
berättat på samma sakliga, naivt
obekymrade, färgrika sätt. — Kilhwch har i en
dröm sett Olwen, Yspaddaden Penkawrs
dotter, och blivit förälskad i henne. Efter
årslångt letande når han till en herdekoja
i närheten av hennes faders palats och ser
där en skymt av Olwen:
Flickan var klädd i en mantel av eldfärgat silke,
och kring hennes hals var ett smycke av rött guld,
på vilket voro dyrbara smaragder och rubiner. Mer
gult var hennes huvud än ginsten i blom, och hennes
skinn vitare än vågens skum, och finare voro
hennes händer och fingrar än skogsanemonen som
blommar bland stänk från ett källsprång i skogen. Den
tränade hökens öga och blicken från den tre gånger
ruggade falken voro icke klarare än hennes. Hennes
bröst var mer snövitt än bröstet på den vita svanen,
och hennes kind rödare än någon ros. Vem helst
som såg henne fylldes av kärlek. Där hon satt sin
fot sprungo fyra vita trifolier upp. Och därför
kallades hon Olwen.
Hennes fader Yspaddaden har
emellertid för vana att döda alla friare, ty han
vet sitt öde: när hans dotter gifter sig
skall han själv dö. Kilhwch och hans följare
gå på kvällen fram till palatsets nio portar,
dräpa i stillhet väktarna och deras hundar
och lyckas så småningom komma till tals
med den gamle. Efter lång gensträvighet,
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
