Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Keltiskt och irländskt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Keltiskt och irländskt
och alltunder det han försöker mörda sina
gäster, går slutligen Yspaddaden med på
att ge sin dotter åt Kilhwch, mot det att
denne först utför ett fyrtiotal omöjliga
bedrifter: bland annat vill Yspaddaden själv
bli rakad före bröllopet, och det finns
endast en man i världen som kan raka honom.
Med fattning ser han sina gäster avlägsna
sig levande, säker på att de överenskomna
villkoren äro för svåra. Kilhwch utför dem
likväl, med Arthurs hjälp och under stor
manspillan och långa härnadståg. Slutligen
är allt klart:
Då var Kilhwch redo och drog åstad, och Goreu,
Custennins son, med honom, och så många som
önskade ont åt Yspaddaden Penkawr. Och de togo
de underbara tingen med sig till hans slott. Och
Kaw från Nordbrittannien steg fram och rakade
Yspaddaden, skägg, skinn och kött, från öra till
öra in till benet. »Ar du rakad nu, man?» frågade
Kilhwch. >Ja, jag är rakad nu», svarade han. »Är
din dotter min nu?» — »Ja, hon är din; men
därför behöver du inte tacka mig, utan Arthur som
hjälpt dig; av min fria vilja skulle du aldrig haft
henne, ty med henne mister jag mitt liv.» Därpå
grep Goreu, Custennins son, honom vid håret och
släpade honom efter sig till tornet och skar av
hans huvud och satte det på en stång på tornels
tak. Och den natten blev Olwen Kilhwchs brud,
och hon var hans hustru så länge hon levde.
Sålunda vann Kilhwch Olwen, Yspaddaden 1’enkawrs
dotter.
Denna saga, som anses rymma något
av det mest typiskt keltiska, är från tidig
medeltid med insprängda mytiska drag av
okänd ålder; men i de iriska sagorna
finnas bevarade reminiscenser från ännu äldre
kulturskeden. Irland är inom den keltiska
litteraturen vad Island är inom den
forn-germanska. Tack vare hängivna barder
och munkar har en omfångsrik litteratur
räddats undan alla inbördeskrig,
vikingahärjningar och senare olycksöden och
föreligger nu i gamla handskrivna folianter med
pittoreska och vördnadsbjudande namn:
the Book of Leinster, the Yellow Book of
Leccan, the Book of the Dun Cow m. fl.
Irländare, engelsmän, tyskar och fransmän
— O’Grady, Stokes, Windisch, Kuno Meyer,
d’Arbois de Jubainville och flera — ha
broderligt tävlat i att utgiva, översätta och
kommentera ett stort antal sagor, dikter
och historiska verk, så att även den språk-
12 — Ord och Bild, 35 :e årg.
ligt okunnige nu är i stånd att uppfånga
en och annan glimt ur denna åldriga
skattkammare. Det är en levande och blodfull
bild av ett vilt och uppsluppet barbari
som dessa iriska sagor ge oss, en bild som
i detaljer förvånansvärt nära stämmer
överens med antika underrättelser om gallerna.
Man har två heroiska sagokretsar, den om
ulsterhjältarna och den om Finn; bakom
dessa ligga rent mytiska sagor av
tilläventyrs mera tidlös karaktär. Bevarade
uppteckningar av sagorna gå inte längre tillbaka
än till elvahundratalet, men sagorna själva
äro långt äldre; enligt inhemsk traditionell
kronologi utspelas händelserna i den äldre
sagokretsen omkring vår tideräknings början:
konung Conchobar, ulstercykelns
Agamemnon eller Charlemagne, dör i en saga av
sorg och raseri vid underrättelsen om Kristi
korsfästelse. Men även bortsett från ett
sådant senare inskott, ge sagornas egen
tidsfärg stöd åt en så hög
åldersuppskattning, eller kanske åt en ännu högre; så
t. ex. äro stridsvagnar, som bland gallerna
på Cæsars tid redan hörde till det förgångna,
i dessa sagor fortfarande i fullt bruk, och
ulsterhjältarna fara fram i dem på sant
homeriskt sätt. Förvånansvärd är den
trohet varmed sagornas ursprungliga skarpa
färger bevarats, trots att de under så lång
tid fortplantats bland kristna recitatorer
och avskrivare; vi förflyttas i dem till en
värld av vilt prunkande hedendom, där alis
ingen dämpande schattering av kristen
moralitet kan upptäckas. De isländska
sagornas konservatism i traderingen är inte
så anmärkningsvärd, ty, även bortsett från
att de äro mycket yngre, äro de i jämförelse
med de irländska ytterst sobra och
harmlösa kompositioner. Att någon gång de
medeltida iriska klerkerna mitt i ali sin
stolthet över sin gamla litteratur och sitt arbete
på att bevara den åt eftervärlden likväl
gnagts av vissa betänkligheter, kan man
se i slutet på deras största hjältedikt, där
en kopist — enligt Windischs edition av
Täin bö Cüalnge — tillfogat en dubbel
efterskrift, först på sitt modersmål
nedkallande »välsignelse över envar som troget
bevarar denna saga i sitt minne och skyddar
den för att uppblandas med tillsatser» —
och sedan omedelbart tillfogande, på latin,
med sin kristna själ: s Men jag, som skrivit
ned denna historia, skänker ingen tilltro
åt vissa ting i den; ty en del däri är
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
