Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Keltiskt och irländskt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Keltiskt och irländskt
äger väl knappast något verk, som rent
konstnärligt kan mäta sig med de walesiska
sagorna.
Här och där i sagan hittar man detaljer,
som påminna om episoder i isländsk
litteratur; de båda öarna stodo under flera
århundraden i livlig beröring med varandra,
vilket bland annat märks på förekomsten
av irländska personnamn på Island, — Njal,
Kormak, Kjartan och flera. I början av sagan,
när Medbs häruppbåd håller på att samlas i
Crauchan Ai, kommer bland de olika
hövdingarna även Cormac, en landsförvist prins
från Ulster; han introduceras särskilt
omständligt :
Då kom den första skaran: de hade klippt hår.
Gröna mantlar hade de, med nålar av silver i.
Skjortor med guldtråd närmst huden, tätt invävda
med rött guld. Svärd med vita grepp och byglor av
silver. »Är det Cormac nu?» sade envar. »Nej, han
är det inte», sade Medb. Då kom den andra skaran.
Kort hår hade de. Svepta i helt blå mantlar.
Glänsande vita skjortor närmst skinnet. Svärd med
kulprydda hjalt av guld och med byglor av silver. Ȁr
det Cormac nu?» sade envar. »Nej, han är det inte»,
sade Medb. Då kom den tredje skaran: tvärklippta
framtill, ljusgult, gyllne, löst fallande hår baktill.
Purpurmantlar, konstigt vävda, kring dem, med
gyllne sirade nålar på bröstet. Fina långa
silkeskjorter, som räckte ned till mittpå benet. I takt
lyfte de sina fötter och satte dem åter ned. »Är
det Cormac nu?» sade envar. »Ja, det är han», sade
Medb. (Översatt efter Windisch.)
Det liknar Ormen Långe vid Svolder.
När Medb står i begrepp att draga ut med
hären, ser hon i en uppenbarelse en
kvinnlig gestalt komma mot sig i luften, stående
på stången till en vagn. Det är en mö av
Sidh-folket, någon av krigsgudinnan
Mor-rigans jungfrur. Flickan väver en väv
»med ett svärd av ljus brons i sin högra
hand till vävsked och med sju strängar av
rött guld»; drottning Medb utfrågar henne
i en episk dialog om hur fälttåget skall
avlöpa, och refrängen är alltid densamma:
»Fedelm, Sierska, hur ser du vår här?»
—-»Jag ser scharlakan över den, jag ser den
röd.» Det påminner om Sången om
Spjutväven i slutet på Njals saga, där en man
på Hebriderna ser valkyriorna väva »med
svärd till sked och pil till vävkam», under
det de sjunga om det stora Clontarf-slaget
mellan konung Brian av Munster och
Sig-trygg Silkeskägg av Dublin.
Fru Maj Almquist Lorents’ bok
innehåller episoder ur detta epos om
Boskaps-rovet, jämte mytiska sagor från Irlands
urtid om de olika gudaraser som då bebodde
landet och efterhand fördrevo varandra,
samt dessutom legender om Sankt Patrik.
Men hennes avsikt har, som hon säger i
ett förord, »inte varit att framställa
berättelsernas händelseförlopp, utan att
återspegla den gaeliska sagans egenart och
anknyta dess naturmystik och fantastiska
symbolik till Irlands senare öden». Vad som
menas med detta sistnämnda förstår jag
inte riktigt, och förmår därför inte avgöra
i vad mån avsikten kan ha lyckats. Att
avspegla den gaeliska sagans egenart utan
att följa berättelsernas händelseförlopp är
givetvis ett vanskligt företag; fru
Almquist-Lorents har valt att förtäta — eller
upplösa —■ denna egenart till en atmosfär av
romantiskt vemod och blid trånad, något i
stil med Fiona Macleods gaeliska broderier.
Cuchulain är kraftigt sentimentaliserad, en
vek och svärmisk natur, oklanderlig i sitt
uppträdande. Att ett svärmiskt element finns
i den iriska sagan, är sant; men att det
skulle utgöra denna sagas egenart, torde
vara tvivel underkastat, i varje fall vad
Cuchulainsagan angår. Det bekymmerslösa
barbariska humöret i den, det muntra
krigande som Chestertons vers omnämner, har
Fru Almquist Lorents inte fått mycket med
av. Men en fördel har detta medfört: boken
kan utan tvekan läsas högt i en sagostämd
familjekrets, vilket är mer än man skulle
våga säga om den riktiga Tåin bö Cüalnge.
Professor J. Gust. Richert har däremot
lyckats värja sig för romantik och trånsjuka.
The spelt of Ireland, som han i sin bok
ofta återkommer till, har han efter allt att
döma själv känt starkt; men denna
förtrollning har inte endast bestått i landets och
folkets rent romantiska attraktion. Under det
fru Almquist Lorents älskar Irland på samma
sätt som en ung man älskar en flicka till
vilken han skriver skälvande dikter, i
matt-blått och silverton, tycker professor Richert
om det på samma sätt som man tycker om
en god vän, om vilken man då och då
kan göra en limerick. Båda dessa
känslolägen äro bra i sitt slag; men det
sistnämnda har bland annat den fördelen att
det inte så lätt blir monotont i uttrycket.
Dessutom är professor Richert med sin in-
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
