Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Keltiskt och irländskt. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
ställning oförhindrad att se och erkänna
irländarnas begränsningar och fel, utan att
tycka mindre om dem för det, — vilket
är en gåva av oskattbart värde i böcker
behandlande aktuell politik, som denna till
stor del gör. Dess huvuddel skildrar Irlands
modernaste historia, Sinn-Feinrörelsen,
befrielsekriget och det därpå följande
inbördeskriget; överallt finns en lidelsefri
opartiskhet i framställning och omdömen, en
opartiskhet som inte på minsta sätt skadar
framställningens livfullhet, och heller inte
skymmer bort författarens sympati för irländarna.
Abstrakt sett hade dessa en så god sak att
strida för som gärna möjligt, men därav
följer inte att de nödvändigt alla äro
änglalika idealister såsom individer betraktade,
eller att alla deras handlingar intill dess
de nått sitt mål nödvändigt måste vara
oklanderliga. Sannolikt fanns en del ohängt
folk till och med under Engelbrekt, och
några bra män under Erik av Pommern,
fast de förra råkade tjäna en god sak och
de senare en kanske mindre god. Författaren
framhåller irländarnas fighting spirit, som
bevarats oförminskad genom tiderna och
kommit dem att vara med överallt i världen,
där något krig var i gång, särskilt om det
råkade vara ett krig mot engelsmännen;
som Kipling låter Irish Guards sjunga:
We are not old in the army list,
but we are not new in the ring;
for we carried our packs with Marshal Saxe
when Louis was our king.
Man begår kanske ingen orätt med att
antaga, att detta deras speciella krigiska
temperament, vid sidan av det legitima
missnöjet med engelskt förtryck, bidragit
att sätta sin prägel på deras frihetskamp.
Att vara politisk martyr bör kunna vara
trevligt nog, om man förstår spela rollen
aktivt. När Michael Collins forlikt sig med
engelsmännen, fortsatte ytterlighetsmännen
under de Valera kampen, — inte längre mot
engelsmännen utan mot sina forna vapen-
bröder; varför? Officiellt emedan var och
en bland dem var så god som Vilhelm Tell,
emedan deras idealitet var starkare än alla
jordiska intressen, kärleken till den gröna
öns frihet större än hänsynen till släkt och
vänner. Men kanske också emedan de vant
sig vid en äventyrlig existens och funno
den tilltalande. Den franske historikern
Lenötre skildrar i några av sina bilder från
franska revolutionen, hur rojalistiska
parti-gängare, som under skräckväldet fört ett
invecklat liv i ständig dödsfara och vant
sig vid att alltid vara på språng, hemföllo
åt tungsinne och livsleda när de under
konsulatet drabbades av amnesti, och hur
de inte återvunno sin vigör förrän de lyckats
reta upp Bonaparte med något skälmstycke,
så att de åter fingo börja sitt forna liv,
med sitt. signalement uppspikat vid varje
gendarmpost och ett pris satt på sitt huvud.
Skildringen av hur Erins fågelfria patrioter
älskade att leva »ön the run», under
ständiga skärmytslingar och bakhåll och med
nattläger omväxlande på ljungen och hos
hjältedyrkande irländskor, påminner mycket
därom. Men å andra sidan fanns givetvis
hos många ett renare frihetspatos, fritt
såväl från virrig sentimentalitet som från
onödig äventyraranda, -— hos högtstående
naturer och födda ledare som Michael Collins
och Griffith; dessa komma också i boken
fullt till sin rätt. I ett innehållsrikt kapitel
presenteras alla mera framstående irländska
politiker och kulturpersonligheter från de
senare åren, med porträtt utom i de fall
då vederbörande råkat bli skjuten eller hängd
innan författaren besökte Irland. Ett kapitel
rymmer reseintryck från olika delar av ön,
ett annat en överblick över Irlands äldre
historia. Uppgiften i samband med
Clontarf-slaget, att konung Brians baneman själv
träffades till döds av konungens hand, är
tydligen tagen ur någon patriotisk irländsk
källa och inte mycket sannolik, enär Brian
vid tiden för slaget var gammal och
skröplig; Njals saga har en avvikande version.
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
