Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenskars minnen från gårdagen. Några böcker, anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
Frödingsbok, men skalden lever i sina verk,
i de verk, där han ger det bästa av sitt jag.
Bland förbiskymtande storheter i Mörners
minnen äro även broderlandets båda
dios-kurer. Mörner relaterar vad Björnson sade
om 1905 års händelser och vad Ibsen
inte sade den gång han »önskat ett
samtal» med sin unge svenske kollega. Med
mild ironi illustrerar denne sin audiens
hos »Dovregubben» med dennes porträtt
då han vänder ryggen till. Mörner hade —
ovanligt nog för en svensk författare —
fått ett skådespel »Salig baronessen» uppfört
i Kristiania på själva Nationalteatern. Han
var på den tiden yngre än de flesta, oerfaren
var han selvfölgelig, och det är en
alltigenom snurrig skildring han ger av sin
debut som dramaturg och av sin erfarenhet
av teaterdirektörer.
Men hans synvidd sträcker sig långt
utanför nordanlanden. I vida högre grad än
de övriga minnesantecknarna representerar
han svenskt äventyrslynne, han är
överraskningarnas man, absolut ohågad att sitta
stilla på den pinne, där man trott honom
vara förankrad, ständigt dragen till nya
horisonter och nya erfarenheter. Från
Sandhamn till Sydhavet sträcker sig hans
synvidd, och han har en mängd att berätta
om landsmän och om konungar och andra
originella figurer han gjort bekantskap med
i tropikerna, om svarta tjänare och om
»ormar som jag känt». Kom inte och
anklaga honom för maklighet och för brist
på intressen.
Som pricken över i:t följer sista kapitlet
med helt ny miljö och nytt känsloregister.
Vi äro i Finland år 1918, långt utanför
allt vad sorglöst turisteri heter, långt ifrån
målande, skaldande, festande, sorglösa
svenskar. Efter skisserna från Sandhamn och
Utile dulci kommer detta slutkapitel som
ett uppruskande manande varningsrop.
Georg Paulis minnen röra sig inom ett
bestämt avgränsat område, konstnärsliv.
Hans nya bok inledes med en blick
tillbaka till akademitiden i Stockholm
under förra hälften av 1870-talet. Professorer
och kamrater passera revy, sådana de visa
sig sedda genom minnets fjärrglas —
lärarna behandlas tämligen nedlåtande, dock
med framhållande av förmildrande omstän-
digheter och ej så obarmhärtigt som
Dardel — överintendent och preses —
avfärdar dem i sin dagbok vid samma
tidpunkt, kamraterna karakteriseras med
humor och med ofta nog vemodsblandad
sympati, såväl de som sedan vunno ett
namn i den svenska konsten, och de som,
fastän det fanns avgjorda begåvningar bland
dem, aldrig kommo någon vart på
konstnärsbanan. Sådana ha funnits både förut
och efteråt, i Sverige liksom i andra länder.
Dessa bilder från 70-talet ha ett alldeles
särskilt intresse därigenom att de behandla
en relativt föga belyst tidpunkt, en tid
som alis ej var fattig på löften och på
växtkraft och ej heller på originella
företeelser såväl bland gubbarna som bland
ungdomen. Men konstförhållandena i
Stockholm voro mer än enkla, och 0111 samtida
strömningar och brytningar i utlandet visste
den hemmaboende stockholmaren på den
tiden föga.
Från denna inledning förflyttas läsaren
till Frankrike, och innehållsrika brev
växlas mellan de i konstens lustgård
upptagna och de i Stockholm kvarlåtna. Efter
intrycken av Paris, den moderna konsten,
världsutställningen 1878 — skildrad i
kamratbrev — följa soliga målarminnen
från Fontainebleautrakten. Målarbyn
Barbizon var så att säga 70-talets Grez — det
riktiga Grez vid Loing var ännu ej
upptäckt annat än av Törnå, som där gjorde
överlägsna studier 1876—77. Men den
svenske patrioten behövde i Barbizon ej
sakna sällskap, vilkas tungomål han
förstod. Ej heller saknades originella
människor — sådana torde allt fortfarande
finnas, men utan tvivel voro de förr
annorlunda. Även koloniens parasiter presenterar
Pauli med överslätande godmod, om ock
ej utan salt och peppar. Han drar ett par
roliga historier om sådana sorglösa
existenser som Wetterhoff och Fritz
Ahlgren-son; Hugo Birger — sorglös men ingen
parasit — anstår till nästa bok. Men
Skånberg är hjälten i bokens sista
avdelning, där författaren hoppar från Barbizon
till Venedig och ger en följd färgstarka
stämningar, sommarliv i Venedig sett med
en målares ögon och skildrat med
ungdomlig målarglädje. Som tredje man bland
representanter för Sverige uppdyker Julius
Kronberg, som under en yta av högtidligt
allvar kunde vara en fullfjädrad tjuvpojke
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
