Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Lermontov: Valerick. En presentation och en öppning. Av Georg Procopé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Procopc
Jag skriver till er, men förtror, att
jag verkligen ej vet varför.
Jag rätten därtill ju förlorat
och undrar vad jag säga bör.
Att jag er minns? . . . Min Gud, jag
tror, att
ni knappt er intresserar för
notiser av så klen valör.
Ej heller har jag skäl att anta,
att nytt om mig ni höra vill:
vi äro ju ej själsförvanta —
om själsförvantskap nu finns till . . .
Ja, vet ni, sedan jag studerat
min förtid och analyserat
den kronologiskt, sinneskallt,
står tvivlande jag inför allt.
Att hyckla för sig själv blir faktiskt
i längden dumt; det är reson
med hycklet utåt blott. Kan tron
för resten anses nyttig praktiskt,
om dess objekt är en fiktion? . . .
På avstånd älskar ju blott dåren,
och varje känsla ställs på tid
i våra dagar, men trots åren
jag ej er glömt — det blir därvid.
Jag glömma ej förmått, emedan
ni länge, länge kär mig var
och jag med agg och ångest sedan
betalat mina lyckodar.
Till sist, när ångerkval sterila
jag släpat på i tunga år,
jag i betraktelser trankila
kvävt livets sista doft av vår . . .
Intim med få blott och försiktigt,
jag ungdomsdåden glömt alltmer,
glömt kärlek, poesi —- men er
jag aldrig kunnat glömma riktigt.
Dock, faktum jag med jämnmod tar
och bär mitt kors förutan klagan:
om ena eller andra agan
är väl egalt . . . Med livet klar,
jag lik tataren eller lurken
ej knorrar emot ödet purken,
begär ej lycka mer av Gud
och lider utan jämmerljud.
Vem vet: kanske mohammedanens
miljö här närmat mig Koranens
filosofi . . . Lägg därtill att
ett oupphörligt rörligt tältliv
med sysselsättning dag och natt
dömt ali spekulation till svältliv
och läkemedlet, som behövts,
bragt kranka själen: hjärtat sövts,
för hjärnan finns ej tid till planer,
för fantasin ej plats till flykt . . .
Så dåsar jag i stället tryggt
i frodigt gräs, utav plataner
beskuggad eller vinranksblad.
Här tältens vithet blicken frestar;
kosackernas små magra hästar
med sänkta mulär stå i rad;
där, vid kanonernas lavetter,
servisen tar en lur i fred;
i fjärran syns vår förpostked
med solbelysta bajonetter . . .
Från närmsta tält mitt öra når
en relation om forna år,
om hur vi med Jermoloff drogo
emot Tschetschnja, Avarja — hur
vi uti bergen där dem slogo
och fingo stryk, vi i vår tur . . .
Vid bäcken härinvid, helt nära,
förrättar, som Profetens lära
det bjuder, ödmjukt en tatar
sin bön med nedböjt ögonpar.
I cirkel sitta hans kumpaner . . .
Jag är förtjust i denna syn,
i männen med den gula hyn,
med slitna mössor och kaftaner,
med blick som trånfull är och hal,
och med sitt gutturala tal.
Sss . . . Bah — blott en förflugen kula,
som ven förbi . . . Vad ljuvligt ljud!
Vårt lugn generar sådant bud
ej stort . . . Det svalnat ren en smula;
man vattnar hästarna, man rör
smått på sig vid infanteriet . . .
Hallå, vad nu? —- En rapportör!
Larm, rop: »Till andra kompaniet!»
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
