Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Stockholms musikliv. Några synpunkter. Av Ture Rangström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ture R an g s tröm
begärliga skolkonserterna bära vittne. Det
är det unga folk som en dag skall
befolka vårt konserthus, vilket här genom
frekvensen avgiver sin röst.
Kritikens röst är däremot mindre
vägledande för situationen, än man borde
våga hoppas. Det ligger för den offentliga
bedömningens representanter så nära till
hands att gripas av en viss musikleda,
tyvärr, och det trötta tonfallet kan givetvis
många gånger smitta en allmänhet, som
eljest icke skulle ha något emot att
stimuleras. Den ständige bedömaren må ju ha
rätt att personligen reagera något mera
lamt inför den 2o:de Beethoven-,
Brahms-eller Wagner-cykeln än inför den första,
men han får dock aldrig glömma den
allmänhet, som upplever verket eller verken
utan förutfattad mening och helst icke bör
avskräckas. Orkesterlitteraturens stora
skatter äro i själva verket alltid lika nya, och
nya släkten skola alltid kräva att få möta
dem på nytt. Den nödvändiga upprepningen
av dessa den orkestrala konstens livsverk
är i alla händelser ingen som helst
anledning till symfonisk nedrustning. Det är ju
i stället den symfoniska konsertformens
bärande tanke.
Den kortsynthet, som ligger i
avrustnings-programmen, torde också hämna sig själv,
om de skulle genomföras. Att i tillfällig
olust och tillfälliga motigheter kasta bort
yxan, är icke god ekonomi; och hur lätt
det än är att riva ned, är det icke lika
lätt att bygga upp igen det som raserats
av kulturella värden. Om ingen faktiskt
trängande anledning talar för det
verkliga behovet av en demolerad eller minskad
orkesterverksamhet, bör eftertanken hellre
stanna inför planerna på hjälp i situationens
svårigheter, icke minst i det år som genom
Hovkapellets jubileumshögtid och
Konserthusets invigning så tydligt stryker under
orkestermusikens traditioner och
framtidsförväntningar i vår stad.
Till dessa förväntningar höra givetvis
’- o
några, som böra ställas på den blivande
huvudgästen i Ivar Tengboms ståtliga och
fantasifulla musiktempel — på Stockholms
Konsertförening. Det är icke utan skäl som
den pålitliga delen av publik och kritik,
alltså den för saken välvilliga, funnit
anledning att beklaga en viss brist på
planmässighet, framsynthet och varför icke även
svensk syn i institutionens arbetsprogram
och konstnärliga avsikter. Konsertföreningen
har ju genom ideell vilja och reell insats
gjort så mycket för vårt musikaliska
kulturliv, att en småaktig granskning är
utesluten. Men det är något i de fasta
linjerna, något av helt medveten ansvarighet
inför framtidssikten som man då och då
känner sig sakna och som möjligen
sammanhänger med kutymen att inom ledningen
av dylika företag allt för litet beakta den
musikaliska sakkunskapen till förmån för
mera tillfälliga hänsyn.
Svårigheten att på en gång tillfredsställa
det musikaliska nöjesbehovet, det enskilda
eller allmänna, och plikten mot en
fortlöpande kulturtradition är ju uppenbar.
Sannolikt skulle den sistnämnda faktorn
dock bäst tillgodoses genom en mer
koncentrerad och mer personligt ansvarig
styrelseform. De sista årens erfarenheter vittna
därom. Och ingen skulle beklaga, om
Konserthusets invigning, som bildar den
stora löftesrika epoken för vårt växande
offentligt musikaliska konstliv, även finge
utgöra en inledning till ett klart och
medvetet, nationellt, alltså icke provinsiellt eller
kotteribetonat utvecklingsarbete för vår
tonkonst, både den producerande och
reproducerande -— och både för den aktivt
deltagande och skänkande och den lyssnande
och mottagande delen av vår musikaliska
allmänhet. Det vore att värdigt fortsätta
traditionens vård med det år som genom
Hovkapellets jubileum så talande påmint
om dess vikt och som genom Konserthusets
aktualitet skapar nya starka möjligheter för
dess växt.
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
