Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Petrus de Dacias helgonbiografi. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Petrus de Dacias helgonbiografi
med denna mystik. Den är typisk för
det allmänna inflytande, som
ordensmedlemmarna voro utsatta för. Givetvis
kommo sedan de enskilda medlemmarna
att ur den tillägna sig det för dem
lämpade. Men dominikanerna voro
särskilt måna om att bibehålla ordens
internationella karaktär. Huru väl man hade
reda på de enskilda bröderna framgår
av ett provinskapitel, som hölls under
senare delen av 1270-talet, där det
heter: »Vi återkalla från studiet i Paris
broder Anders och sända i hans ställe
broder Hemming, som nu vistas i
Oxford. Vi återkalla från studiet i Oxford
broder Nils Svvir och sända till detta
studium broder Boje, som nu vistas i
Köln, och broder Björn i Ö-konventet.
Till studiet i Köln sända vi broder N.
kallad Porse.» — Ar 1475 bestämde
generalmagistern i Rom, att en broder
i Ö-konventet skulle i tre år studera
teologi i Pariskonventet samt att broder
Simon Johansson skulle studera teologi
vid konventet i Köln. Att en dylik
omflyttning hade till grund en
målmedveten strävan från ledningen och en god
sakkännedom är otvivelaktigt. Att Petrus
de Dacias helgonbiografi visar sådan
bekantskap med den kyrkliga litteraturen
beror därför till stor del på hans ordens
karaktär.
Petrus de Dacia var alltså väl
förtrogen med sin tids stora författare, med
dem som då lästes. I anden hade han
känt denna mystiks längtan och lust,
han väntade på dess under, hade alla
sina sinnen riktade mot uppenbarelsen.
Men han var icke mystiker av erfarenhet.
Han var teoretiker. Själv kändes han
också vid detta, och hans längtan har,
biktar han själv, alltid stått efter att hos
någon möta den stora uppenbarelsen.
Vid första mötet med Kristina slå alla
de dolda flammorna upp i ljusan dag.
Petrus och Kristina äro båda omedvetna
om, att denna kärlek inte endast går
uppåt mot samma mål, utan dem båda
emellan, — mellan beginsystern och
dominikanermunken. Ty bägge voro
uppväxta och ansade i höga murars hägn,
där blickarna hos de verkligt troende
endast kunde och finge gå uppåt, ej åt
sidorna. Ej heller märkte de, att när
deras händer i hänryckningens glöd över
det gudomligas uppenbarelse möttes, det
i denna handtryckning också låg något
av den som tvenne älskande ge
varandra i extasens ögonblick. —• Det är
nödvändigt att se deras liv mot den
bakgrund, som 1200-talets kyrkliga liv
skänkte. Först då framstår deras kärlek
i sin rätta dager. —
Ty är väl denna helgonlegend endast
ett utslag av dominikanerordens
plato-nism och lärdom? Se på Petrus resor!
Schück har klarlagt tiden för dem, liksom
ock för de viktigaste data i hans liv.
Han kommer till Köln i slutet av
1260-talet och lär där känna Kristina.
Hemkommen börjar han sin biografi. 1279
besöker han åter Stommeln och
framlämnar då den inledningsdikt till
biografien, som han författat i Sverige, 1285
lämnar han den del av biografien som
han fått färdig till magister Johannes.
Han dör så 1289, och återstoden av
biografien förstöres. Det är under
ovannämnda resor som arbetet med biografien
spelar någon roll. Under samma tid
blomstrar den provengalska lyriken, den
bretonska romanen, fableauen, det religiösa
dramat och den tyska riddardikten. Schück
har framhållit detta faktum men menar
likväl, att »den världsliga dikten var honom
(Petrus) troligen alldeles obekant, och
ehuru han en längre tid vistades i Paris,
förstod han icke franska, utan levde som
en världsskygg ensling i dess »latinska»
kvarter utan att hava beröring med
stadens fransktalande invånare. Icke ens
för den kyrkliga konsten hade han nå-
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
