Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Petrus de Dacias helgonbiografi. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Schiller
gon blick. Konstverk som kyrkorna i
Köln eller Notre Dame de Paris nämner
han ej ens, och av allt framgår, att hans
blickar blott voro riktade på den
osinnliga värld han spårade bakom den
verkliga. »
Frågan är om denna tystnad behöver
betyda något. Att Petrus de Dacia icke
omnämner dessa och andra
byggnadsverk eller världsliga ting torde ha
kunnat bero på, att han ej velat det eller
ej haft intresse för dylika verk. Att
från denna tystnad sluta till att han
var en för allt världsligt döv person,
torde vara att gå för långt.
Dominika-nerna hade sin verksamhet i världen,
deras yrke vår att söka människorna,
att slå kättarna i deras eget läger, att
vinna de icke troende. På grund av
ordens egenskap-av lärd orden får man
väl antaga, att dess medlemmar efter
genomgångna studier under 8—io år
voro åtminstone något så när skickade
att fylla den uppgift som var ordens.
De hade i varje fall ett teoretiskt
underlag och en förkunskap som borde gjort
det relativt lätt för dem att kämpa för
den katolska trons utbredande. Icke heller
bundos dominikanernä av något
tysthetslöfte som cistercienserna, utan det var
fastmer deras plikt att tilltala de mötande.
Vidare tillkommer en icke oväsentlig sak:
dominikanerna fingo endast i
exceptionella fall rida eller fara efter häst. De
skulle gå till fots två och två. Vad skall
detta icke ha betytt för de båda som
gingo tillsammans och för deras umgänge
med andra människor! Denna befallning
ledde för munkarna till en mycket ökad
människokännedom, under det att de
vandrade såsom Guds rikes trupper mitt
in i världen och dess ondska.
Petrus de Dacia var född på den
gotländska landsbygden. Dess
befolkning var ovanligt livaktig. Redan sedan
långt tillbaka hade den drivit handel
på fjärran liggande länder; i Novgorod
hade den haft ett eget handelshus.
Att hela ön drivit handel framgår
därav att även sedan denna koncentrerats i
Visby, det i annalerna oftare talas om
Gutenses än Visbyenses. Det tyska
elementet spelade en stor roll på ön och
var en av anledningarna till de
fientligheter mellan Visbys till stor del tyska
borgerskap och den gotländska
landsbygdens befolkning som bilades av Magnus
Ladulås 1228. Vi . veta också, att på ön
danslekarna voro allmänna. Strelow säger
i sitt gotländska krönika, att då
gotlänningarna 1361 fått höra, att
Valdemar Atterdag skulle anfalla ön, »gjorde
de Spil eller Leeg efter hans
Krigsordning, hvilket skulde spilles i alle
Sam-quemme, besynderlig om Fastlavnstiden
i deres Companier og endnu i vore
Jul-stuer er brugeligt». Nu berättar Petrus
visserligen själv om den fåfänglighet
som världen syntes bjuda honom och
om sin längtan efter klosterlivet. Häri
kan ligga just ett erkännande av att han
smakat på denna fåfänglighet. Det är i
varje fall högst antagligt, att det består
en viss skillnad mellan
helgonlegendförfattaren och människan Petrus, och att
den förre blott ger uttryck åt vissa
saker, som kunde lämpa sig för en för
orden avfattad biografi. Beröring med
världen har Petrus i varje fall haft på
sin fäderneö, vars glanstid infaller just
denna tid.
Broder Petrus lämnar alltså sin hemö
efter att hava fått mycken undervisning
i lärda saker, och han är icke utan
kunskap om världen. Hans inre står
förväntansfullt öppet mot mystikens under.
Han erkänner själv, att han på denna
första resa är svag i tyska språket, t. o. m.
efter ett års uppehåll i Tyskland.
Otvivelaktigt har han lärt sig detta språk längre
fram. I varje fall förstod han och talade
språkens språk, latinet. Hur skulle då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
