Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktaren på Vallmogård. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik K i h l m a n
och otydliga artikulationen, de impulsivt
tvära åtbörderna och rörelserna — allt
flöt samman till en helhet som måste
falla i ögonen.
Men vi ha att från denna yttre bild
gå till den inre, att från mannen
återvända till hans verk. Vi lämnade det
ju på den tidiga startpunkt som
betecknas av bosättningen på Vallmogård.
Den första bok Lybeck sänder ut från
sin nyvunna fristad är diktsamlingen av
1903, den tredje i ordningen.
Den står nästan lika högt över hans
tidigare lyrik som »Den starkare» över
hans tidigare prosa. Egenarten har
klarnat och speglar sig rent och tydligt i
språkmaterialet. Så formar sig nu
hyllningen av modersmålet på samma gång
till en omedveten karakteristik av något
individuellt eget. Lidelsen i Lybecks
ständigt stigande formkult susar i klangen
av det namn — »blodets sång» — som
det dyrkade modersmålet nu får bära.
Men framför allt flyta språkbild och
personlighetsinnehåll samman, när det, med
omedelbar tillämplighet på Lybecks egen
lyrik, om modersmålet heter:
Stolt och stilla på samma gång
följer det tankens fåra.
Modersmålet är blodets sång,
sagan om oss och de våra.
(Sångfestprologen »Den unga sommaren» 1897.)
I Lybecks lyrik gräver tanken fåran
där inspirationen sedan följer. Det som
så kommer till bär just den prägel som
orden »stolt och stilla» fixera. Lika kort
kan man knappast bättre karakterisera
den poesi som är kärnan i Dikter III:
symboldikterna, där ofärdstidens betryck
lever i skiftningar från trots och ångest
till klar förtröstan, och de innerliga
dikterna kring hemmets härd, tidiga
väsens-fränder till den intima vardagslyrik som
i detta nu spirar så rikt på rikssvensk
grund.
Dikter III är i sin helhet ett verk
av-mogen realism. Men när Lybeck några
år senare, i skådespelet »Ödlan» (1907),
frigör den dramatiska form som i »Den
starkare» redan nästan pockat på
förlösning, då har det kommit något nytt till
de litterära konstellationer som dittills
behärskat hans verk. Man kunde säga,
att hans konst nu lämnar sitt åttiotal
och — i Maeterlincks sällskap? — gör
en fransysk visit hos nittiotalet.
Den skam rationalisten Robert Viding
kände över sin barndoms
fantasiutsvävningar är hos huvudpersonen i »Ödlan»
förbytt i sin motsats, i en lidelsefull
längtan att nå det översinnliga. Unge
grev Alban, den siste av Eyringarnas
ätt, är en överkänslig konstnärsnatur,
han drömmer som Edit Hernmark öve;r
violinen och är som hon sedan
barnaåren »skrämd från livet», men ej av en
fanatisk religiös martyrielära utan av en
frätande sinnlig lockelse, utstrålande från
kusinen Adlas demoniska, trettioårigt
fullmogna fägring. Mot Adla står den
jungfruligt späda och rena Elisiv, Albans
trolovade, hon som dallrar som en sträng
vid hans spel och räddar honom över
till de översinnliga rymder, där Adlas
heta jordiskhet ej kan följa. Mellan de
två kvinnorna står striden om Alban.
Adla är »den starkare», ödet och hon
orsaka Elisivs död, men nästan i samma
ögonblick faller Adla själv för Albans
hand. Fastän en adlad sinnlighet, fastän
skrudad i sin skimrande ödledräkt à la
Eyringarnas heraldiska djur, är hon i sitt
dödsögonblick ingenting annat än en ny
uppenbarelse av det »sjuka och farliga
djur» Robert Viding varsnade bakom
Kurt Hedelius’ mask, sinnlighetens
varulv, som, när den plötsligt lät
förklädnaden falla, skrämde Edit Hernmark
från livet. — Bakom de stundtals så bjärt
romantiska accessoarerna i skådespelet
skönjer man lätt den inre motivfränd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
