Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktaren på Vallmogård. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaren på V a l lm o g år d
Mikael Lybeck vid sitt arbetsbord på Vallmogård.
Det är tänkbart att Lybeck utan sin
dövhet icke kommit att prestera samma
beundransvärda koncentration och
an-spänning i arbetet som nu.
Man får ta detta med i beräkningen,
när man iakttar hur hans lyte i
enskildheter märkt hans verk, hur det
försvårat de avlyssnade, individualiserade
tonfallen i dialogerna och i stället påbördat
synsinnet en fördubblad aktpågivenhet,
som ofta kom att spilla dyrbar kraft till
och med på oviktiga typografiska
detaljer. Den nedärvda fallenheten för
ordlekssporten hade väl knappast heller nått
den utveckling den fick i Lybecks verk,
om icke just ordleken och ljudvitsen
särskilt rekommenderat sig för den döve,
konversationstekniskt nämligen, som ett
lätt livstecken och kvickhetsprov utan
krav på frågor och svar. Betecknande
nog är det den döve onkel Ben i »Ödlan»
(1907) som i Lybecks diktning inleder
ordlekskonstens egentliga blomstringstid.
Lika ivrigt och lika skickligt som denne
och hans många medtävlare i senare
verk, idkade Lybeck själv i vardagslivet
samma sport, med en glad älskvärdhet
som avväpnade och kom en att trots
inre opposition igenkänna de litterära
motbilderna som gamla bekanta, vilka
man i grund och botten icke velat vara
helt utan — emedan det då icke varit
Lybeck man läst.
Dövheten, liksom andra mindre blida
tillskickelser av ödet, bar Lybeck inför
utomstående med spänstigt humör.
Alltid hade han ett skämt till hands eller,
om det någon gång uteblev, åtminstone
ett stilla småmysande leende. Sina
närmare vänner vann och behöll han
genom impulsiv hjärtlighet, uppriktighet
och minnesgott deltagande i deras
upplevelser. Hans yttre uppenbarelse
glömmer man sent. Så karaktärsfull var den,
åtminstone sedan åldern understrukit och
utmejslat egendomligheterna. Ansiktet
med Ibsen-polisongerna och det nervöst
livliga minspelet, den snabba, litet låga
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
