Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktaren på Vallmogård. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaren på V a l lm o g år d
blodsgemenskapens sfär — den från
sinnlighetens och översinnlighetens marker
lyckligt fjärmade! ■— som Lybeck
djupast är hemma. Där anar han närheten
av den egenskap som i hans ögon
övergår alla andra: godheten, karaktärens
geni. Mer än skönhetsdyrkande
romantiker eller sanningsivrande realist är
Lybeck ett tredje: en moralist av
Ibsen-efterföljarenas familj. Han är en
familjelivets och släktkänslans diktare, en
grubb-lare över deras problem, i det stycket
liksom i så många andra en äkta
representant för sin germanska ras.
När Breven till Cecilia fullbordades
närmade Lybeck sig sitt sextionde år.
Men en med den stigande åldern
alltmera stegrad arbetstakt var hans
rastlösa natur egen. Den lät honom under
sin levnads fem sista år medhinna icke
mindre än tre nya verk: skådespelen
»Schopenhauer» och »Domprosten
Bo-mander» och Eckermann-parodien
»Samtal med Lackau».
Sambandet mellan skådespelet om den
unge Schopenhauer och Lybecks övriga
diktning skisseras kanske kortast, om
man kallar denna moderna
Hamlet-ver-sion »dramat om den dåliga modern»,
eller, allmännare sagt, ett av de diktverk
som illustrera moderns betydelse för
sonens syn på kvinnan. För diktaren av
»Den starkare» och »Dödsfången» föll
det dramat nästan av sig självt. Nästan
lika organiskt infogar sig skådespelet
»Domprosten Bomander» i livsverkets
sammanhang. Både när det genom den
avfällige domprostens moderniserade
Luther-gestalt ventilerar problemet om
religion och sinnlighet och när det fäller ut
alla kontrastelementen i Lybecks lynne
till en bild där högdraget allvar,
pojkaktigt gyckel och hetsig karikeringslust
grellt stöta samman. Till sina »Samtal
med Lackau» — en älskvärt vemodig
donquijotiad, där det poseras i tänkar-
23—Ord och Bild., 34:e årg.
och forskarmantel i stället för i
riddarrustning —■ kom Lybeck naturligtvis dels
från Eckermann-studierna för
Schopen-hauer-dramat och dels från sin gamle
vän, den i boken om Hennerson till en
enbart imbecil figur oförtjänt karikerade
baronen Samuel Cornelius Lackau. Men
först och främst måste boken om
Lackau ses i perspektivet mot den mörka
konturen av sin uteblivna efterföljare,
den bok vars inledningskapitel Lybeck
för mer än ett år sedan offentliggjorde,1
emedan han tyckte sig känna att ämnet
låg i luften, manande honom att, som
han skämtsamt uttryckte det, ropa sitt:
fri för mig!
»Hjärnor på irrfärd» skulle boken ha
hetat, och på första sidan skulle man
som motto ha läst ett citat av en engelsk
tänkare, som säger att det bara är de
allra visaste människorna som fatta
dårarnas betydelse i denna världen. Det hade
blivit historien om en ung drömmare,
Ei vin, som ända sedan barndomen i
fantasien vandrat de yttersta och farligaste
vägarna på det vakna livets gräns, och
som sedan, såsom intern på dårhuset,
för en krets av åhörare bland
olycksbrö-derna där, skildrade sin irrande hjärnas
syner av dött och levande i när och
fjärran. Förkänslan av den bokens
kram-ning om hjärteroten kom Lybeck att
tveka. Han dröjde att gå under dess på
en gång lockande och farliga ok. Det
låg en underligt het iver i hans blick,
när han senaste vår talade om »Hjärnor
på irrfärd» och »Samtal med Lackau»
och, med syftning på den senare,
hävdade sin rätt att låta skämtet få sitt och
inte alltid behöva stå med uppåtsträckta
händer. »Samtal med Lackau» är hans
sista soliga skolkning från en stundande
möda. Den är hans väsens en garde mot
det mystiktunga ämne han får ätt tas
med, hans eget sätt att anspänna sina
1 I tidskriften Nya Argus 1924, nr. 19.
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
