Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Modern fransk prosadiktning. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
skildring, dels en omfattande analys av
samtida franskt societetsliv. Men allt detta
är uppfattat på ett så absolut originellt
sätt och så egenartat framställt, att man
vid ett försök till värdesättning saknar alla
jämförelsepunkter. Lättare kommer man
kanske den första, självbiografiska delen in
på livet. Du coté de chez Swann anses av
många kritiker, speciellt de engelska, vara
verkets höjdpunkt, och man måste beundra
denna enastående fina och djupa skildring,
dels av ett ungdomligt själsliv i
utveckling, dels av förstaden med dess överflöd
på pittoreska typer. — Det märkligaste
hos Proust är icke — vilket man delvis
anser i Frankrike — den rad lysande
utredningar i olika ämnen han strött in i
sitt verk, icke heller är det väl stoffets
visserligen alldeles obestridliga intresse.
Snarare är det Prousts
människouppfattning, hans teori om minnet och hans
enastående klarseende blick som ge hans
verk en prägel av på samma gång
knivskarp analys och underbart helgjuten
syntes. Prousts svårtillgängliga stilkonst med
dess oändliga utvikningar — han har
träffande kallats en parentesernas diktare —
har för den som ger sig god tid ett
obeskrivligt behag. Hans sätt att se en
människa eller en situation äger en poesi,
väl icke i egentlig mening sund och
omedelbar men så personlig, så fin, att man
tror sig ha kommit tillvarons innersta ett
steg närmare och vägrar att använda
de-termer, »raffinerad», »subtil» o. s. v.,
som annars skulle ha legat närmast till
hands.
Proust lancerades egendomligt nog bl. a.
av de äktfranska kretsar, som ha sitt
organ i den av Daudet fils och Maurras
redigerade L’Action frangaise, men detta
hindrar icke att hans psykologi och
människouppfattning är så ofransk som
möjligt. Den är nämligen ologisk. Proust har
sett för djupt in i det mysterium som
heter människan för att våga komma med
anspråk på att tillfyllest förklara, på samma
sätt som den naiva naturalism, med
vilkens litterära teknik hans egen onekligen
ytligt sett företer slående
överensstämmelser. Det är felaktigt att uppfatta honom
som en fabulöst skarpögd och noggrann
naturalist. En av hans märkligaste figurer
är Swann. Han hör till den allra högsta
aristokratien men roar sig med att vid
sidan av sitt egentliga liv föra en andra
tillvaro i den något suspekta halvsocietet,
som typiskt företrädes av den lysande
skildrade Madame Verdurins salong. Men
nu inträffar det att han i dessa kretsar
blir bekant med en ung dam av tvivelaktig
typ, Odette, som han inom kort allvarligt
älskar. Så småningom — med detta ord
ersätta vi Prousts ömsom gripande, ömsom
ironiska men alltid grandiosa analys av
förloppet — märker han emellertid, att
han hör hemma i andra kretsar, och att
han i grund och botten icke alis älskar
sin Odette. Han drar sig alltså undan. Det
är typiskt för Prousts i Frankrike dubbelt
chockerande psykologi, att Odette i den
följande delen uppträder som — Swanns
maka! Proust intresserar sig nämligen icke
för den människoskildring, som alltför
länge fått frodas inom såväl romanen som
den litterära essayen, den nämligen som
anser, att ett människoliv är en
praktiserad livsåskådning. För honom är
människan alltjämt stadd i utveckling. De
drag, som av en tillfällighet kommit att
genomgå alla individens stadier, intressera
mindre än det nya som oavlåtligt
tillkommer. Tankegångens släktskap med
Bergsons förkunnelse är uppenbar.
»About two-thirds of Proust’s work must
be devoted to the minutie of social
männers, the rendering ridiculous of a million
varieties of snob» skrev Arnold Bennet i
de engelska författarnas minnesbok vid
Prousts död. Han har utan tvivel rätt.
Proust är pretiös, han har trots sin ironi
ett löjligt intresse för salongen, titeln,
anorna. Men det är icke bara de ofta
hänsynslöst närgångna porträttstudierna
som intressera. Det är Prousts skildring i
sig som väcker ens beundran. Han må
skildra vad han vill, alltid är han själv
lika intressant. Detta beror bl. a. på att
Proust lärt av främst två stora samtida,
vilkas teorier han varit den förste att
litterärt tillämpa. Jag skall antyda dem bägge
— den förste är, som nyss påpekats,
Bergson. Hans betydelse kan sammanfattas på
följande sätt: »Les idées qui dominent
1’esprit et 1’oeuvre de Proust, 1’écoulement
du temps, 1’évolution perpétuelle de la
personalité dans la durée, les richesses
insoupgonnées de 1’inconscient que nous
ne pouvons retrouver que par 1’intuition,
la mémoire ou les associations involon-
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
