Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Modern fransk prosadiktning. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
påstår sig ha rönt en avgörande påverkan,
men ändå är hans bok ett skrämmande
bevis för till vilken parodi det måste leda,
om man efter de galliska kretsarnas recept
blott vill renodla de klassiska franska
dygderna. Aimée är utan tvivel riktigt tänkt,
analysen är skarp och skicklig. Men
bokens figurer leva icke. De verka abstrakta,
konstruerade. »Il est admirablement
intelligent», är det stående temat i
hyllningsartiklarna vid Rivières död. Utan tvivel.
Men att detta icke räcker, när det gäller
att rannsaka det mysterium som heter en
levande människas hjärta och hjärna,
ådagalägger denne urgalliske fransmans bok
till full evidens.
På denna punkt har den franska
litteraturen haft något att lära av
psykoanalysen. »Notre vie intérieure n’est pas
in-telligible», detta nyss citerade uttryck kan
stå som motto för den kanske värdefullaste
delen av Frankrikes nya litteratur. Man
har kommit underfund med att den
rationella analysens lodlina icke längre duger,
när det gäller att pejla djup, som man
blott kan nå med ett finare instrument,
intuitionen. Detta kan förefalla som en
banal sanning, men synpunkten förtjänar
allvarligt beaktande. Med detta nya
program gör mystiken på allvar sitt inträde i
franskt andligt liv. Det har gått upp för
de unga fransmännen en sanning, som vi
germaner haft lättare att fatta: att
människosjälen rymmer mäktiga krafter, vilkas
verkningar vi visserligen kunna spåra, men
som vi i grund och botten icke veta något
som helst om. Karaktärsteckningen har
verkligen blivit en annan i moderna franska
romaner än den var för blott ett par
decennier sedan. Paul Morand, som jag
återkommer till, har sagt ett par ord som
med fördel kunna citeras i detta
sammanhang: »Är det befogat i detta nu, då en
ny själsforskning lärt oss att inse att
människonaturens djupaste avgrunder aldrig
röja sig på ytan annat än genom
sällsamma, oförklarliga och skenbart förfelade
handlingar, att förebrå skönlitteraturen,
om den vill levandegöra denna sanning?»
Skenbart nyckfull och nonchalant är
den moderna romanens människoskildring
djupare och sannare än de gamla
»psykologiskt riktiga» skildringarna.
Romanförfattarna vilja nu som förr förklara
— genom miljöskildring och inträng-
ande psykologi —, men det hela är nu
icke så enkelt som under den naiva
naturalismens tid, då man trodde sig med
de exakta vetenskapernas metoder kunna
spåra de faktorer man sökte som
förklaring till mänskliga handlingar. En
opposition mot denna naturalism ha vi redan
länge haft i olika nyidealistiska och
symbolistiska strömningar. Men dessa
intresserade sig mindre för att förklara; för dem
var — hela resonemanget är naturligtvis
schematiserat -— människan undret. Då
Jacques Rivière, som själv gjorde ett så
misslyckat försök att komma i kontakt med
tidens strömningar, år 1913 försökte skriva
ett program för den roman han ansåg
samtiden behöva, sköt han problemet om
människoskildringen åt sidan och
rekommenderade ett slags äventyrsroman i stil med
Gides långt senare skrivna Les Caves dtc
Vatican. Delvis fick han rätt. Den äldre
romanens »rätlinjiga komposition» och
rationella klarhet fann han fullt riktigt vara av
ondo (jfr dock hans egen Aimée!). Men
på en punkt — den kanske viktigaste —
tog han fel. Den generation som redan
i unga år lärt sig livets hårdaste allvar
under världskrigets eldprov har — därom
råder ingen tvist — sanningssökandet som
främsta kännetecken och intresserar sig
främst för människan.
% %
Det finns ett ord som numera
regelbundet dyker upp i de litterära diskussionerna,
såväl här som i utlandet. Det är
surrealismen. Men det må från början sägas:
aldrig har en och samma term fått täcka
så skiftande företeelser som detta
olycksaliga ord. Surrealistisk dikt har kommit
att betyda halvt nationalekonomisk
sam-hällslitteratur, övermänniskoskildrande
hjältedikt, medvetslös mystik med starka
inslag av skräck och morbus, renaste 1’art
pour 1’art och etiskt betonad social
programlitteratur! Läser man ett av de
ivrigast diskuterade litterära programmen i
Frankrike, André Bretons Manifeste du
surréalisme, står man så långt som möjligt
från Ludvig Nordströms totalism, som ju
annars betecknas som vår klarast formulerade
surrealism. Breton vänder sig mot allt vad
återgivande heter; dessutom föraktar han
djupt förnuft och logik. Utvecklande en
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
