Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Paul Gauguin. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Fåhrætcs
Då till slut även Tahiti blir honom för
civiliserat, säljer han sin hydda och flyr
till det ännu ensligare belägna Dominique,
tillhörande Marquesernas i Stilla havet
isolerade ögrupp. Men här råkar han i
egenskap av infödingarnas beskyddare
ånyo i strid med myndigheterna. För
ohöviskt skrivsätt gentemot en lägre
ämbetsman dömes han till och med till
fängelsestraff, varifrån han sannolikt
genom att vädja till högre rätt skulle ha
befriats, när döden som högsta instans
avgörande träder emellan.
En dag kommer en i Gauguins tjänst
anställd inföding skyndande till hans
närmaste granne, en protestantisk prästman,
med det lakoniska budskapet:
— Den vite är död!
*
I livstiden hade Gauguin ej sällan
anklagats för att han hjärtlöst lämnat sin
familj i Köpenhamn åt dess öde. Och
man ser av hans brev från Dominique,
att uppdykande samvetsförebråelser oroa
honom. — Suis-je un criminel? frågar
han sig ibland. Svaret, på vilket han ofta
grubblar, utfaller växlande. Andra gånger
slår han bort det hela med atelier-slang:
•— Sal bourgeois! Je m’en fiche! ■— Och
i grunden passade han ju lika litet som
många andra de konstnärliga idealens män
att dragas med vardagslivets
förpliktelser, som skulle stäckt hans frihet och
förlamat hans skaparkraft.
Gauguin var född bastard av två raser,
och det följde därav en ohjälplig dissonans
i hans väsen. Han var vilde och
kulturmänniska på samma gång. Med ett
temperament där sensualismen var
allenarå-dande, saknar han moralisk självdisciplin.
Om han känt dem, skulle han med värme
anslutit sig till Laotses ord: — Lägg
bort plikt, lägg bort moral, så bli
människorna goda, då de naturliga känslorna
■ få tala. Men samtidigt var han en
kulturmänniska. Det fanns mycket av
arago-niskt blod i den stolte hidalgons ådror.
Han hade de romanska folkens hela
skönhetssinne med tillsats av en
raffinerad österländsk smak. Kulturellt sett
står han mellan öster och väster som
en i många avseenden intermediär
övermänniska.
Härigenom uppkom det en ändlös
dragkamp i hans väsen. Varje hans flykt från
civilisationen erinrar om den kastade
kulan, som då den nått snörets ändpunkt
återvänder till bilboquet’n. Och mellan
raderna av de anklagelser, han från
urskogen riktar mot Europa, kan man
läsa, att han i hemlighet längtar tillbaka
till konstmetropolen, i vars kritik och
publik han erkänner den slutgiltige
domaren över sitt verk.
Så irrade han än hit, än dit, och lärde
disharmoniskt i sitt inre känna sanningen
av Goethes ord: »Das Glück ist, wo du
nicht bist!» Livet blev för honom en
bitterljuv frukt från paradisets träd på
gott och ont. Bäst voro de stunder han
ägnade åt sitt arbete, ledd av sina
färgvisioner, drömmande om sitt
konstnärsrykte. — Bittrast de tillfällen då han
framlade sitt verk i Paris, vars ratade
kultur hämnade sig på försmädaren
genom att stämpla hans konst som ett
narrspel.
Med den brännande svedan av ett
livslångt misskännande nedsteg han i graven,
där hans stoft vilar vid Dominiques
palm-omfläktade strand. Men den fröjd han
skapande njöt lever kvar i hans verk, för
ofödda släkten vittnande om sanningen
av skaldens ord:
»A thing of beauty is a joy for ever».
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0466.html
