Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Advent. Akt Tingssalen. Dekoration av Thorolf Jansson.
Från Stockholms teatrar
Av Carl G. Laiirin
(J ~T" AH ICKE ordet Advent i
/ / språket fått en klang av
för-/ 7 \ väntansfull lycka?
»Var glad, det är advent»
heter det i Oscar Levertins dikt med detta
namn. Men i adventfirandets begynnelse
under kyrkofädernas tid var advent alitid
förbunden med bot och fasta.
I Advent, det hemska drama August
Strindberg skrev 1899, utgivet tillsammans
med »Brott och brott» under gemensam titel
»Vid högre rätt», gäller det ett äkta par,
som fräckt syndar och slutligen i ångest
vrider sig under sin syndaskuld för att till
sist i sitt helvete få se Betlehemsstjärnan
och det heliga barnet med dess frids- och
förlåtelselöften.
C. J. L. Almquist har sagt, att paradiset
är en oavbruten samvaro med vänner.
Helvetet tyckes vara, åtminstone enligt
Strindberg, en oavbruten samvaro mellan
ovänner och då naturligtvis helst äkta makar.
Belzebub reser sig emot Belzebub.
Lagmannen och lagmanskan —
juristdjävlar äro visst den värsta sorten -—
åklaga, vrida och vränga och behöva
sannerligen komma inför högre rätt. Är icke
kvinnan främst både i synden och nåden?
Hur benhård än lagmannen—Carl Browallius
må vara — och han spelade denna roll
alldeles förträffligt — skulle jag dock om
jag vore Satan ge priset åt den av alla
onda safter jäsande lagmanskan, av vilken
fru Maria Schildknecht skapat en prakttyp,
lagom stiliserad och lagom realistisk.
Fra Angelico kunde ej ge sina onda
gestalter den rätta syndigheten, de blevo
blott grimaserande. Men med helgon och
änglar lyckades han bra. Med Strindberg
är det tvärtom. De goda, särskilt de mycket
snälla, bli outhärdliga i sin oäkthet. Det
ligger ju ofta i den strindbergska
vidskepligheten, som för resten i ali vidskeplighet,
något groteskt. Men är det ej något
super-groteskt, när det snälla barnet i fjollig och
välvis menlöshet kommer med sin varning:
»Man skall aldrig trampa på solen», dåen
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
