Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
redan hade tårar i ögonen. Jag är
egentligen ingen entusiast för de tragiska
tonfall i rösten, som ständigt förekomma hos
vissa, vilka ej kunna uttala »goddag» utan
att man kommer att tänka på ali synd och
sorg i världen. La voix tragique et fatale
blir lätt enerverande.
Fru Gerda Lundequist har en skön
melankolisk stämma och var här klädd med
utsökt stil, icke i de tilltotade historiska
dräkter som man använde under 1850-talet.
Nej, här verkade hon riktig slottsfru från
1500-talet. Mest grep hon i slutscenen, där
hon hade — det är man ej bortskämd med
—- ali erforderlig tragisk kraft.
Bland de övriga många medspelande var
det egentligen bara en som var riktigt
bra. Det var den unge olycksfågeln Nils
Stensson—herr Anders Henriksson. Särskilt
entrén var verkningsfull och
karakteriserande, och det var både författarens och
skådespelarens förtjänst att man genast
tänkte: »hav tand för tunga» och erinrade
sig aposteln Jacobs ord: »tungan kan ingen
människa tämja». Det fick den stackars
gossen, som bokstavligen pratade ihjäl sig,
nogsamt erfara.
Vad skulle Boileau ha sagt om
Piran-dellos behandling av de klassiska enheterna,
rummets, tidens och handlingens? Ingendera
finnes i hans »Sex roller söka en
författare». I hans »Henrik IV» finnes åtminstone
handlingens enhet, men låt vara att rummets
och tidens enhet med full rätt ha upphävts
av romantiken, man har dock en känsla
av att Pirandello har lust att gå ändå
vidare också i Henrik IV och att han önskar
både filosofiskt och sceniskt skaka den
verklighetens mark, vilkens jordbävningar
göra oss särskilt illamående.
Henrik IV av Luigi Pirandello handlar
om en ung italiensk aristokrat, vilken, då
han red med i ett historiskt festtåg, där han
kostymerats till kejsar Henrik IV, genom
att hans rival baron Tito Belcredi stack
till hans häst kastades ur sadeln och slog
huvudet så illa att han blev vansinnig.
Under sin sjukdom trodde han sig vara
kejsar Henrik IV, och man bekostade
honom, eller rättare lät honom bekosta sig,
omgivning och uppvaktning i tidens stil
och dräkter och lät honom, för att han
alldeles skulle få likna bemälde kejsare,
också i den umbriska villa, där han in-
Fot. Almberg &• Prcinitz.
Maria Schildknecht som
Lagmanskan i A dv ent.
hysts, få föra »en tygellös levnadsvandel».
Man avlönade några unga män för
att de skulle bli hans hemliga
rådgivare. En nyanställd av dessa visste då
pjäsen började ej om han skulle vara
rådgivare åt Henrik IV av Frankrike, »han
som tyckte om Gabrielle d’Estrées», eller
åt kejsar Henrik IV, »han som gick till
Canossa» sexhundra år före den franske
konungens tid. Det var sannerligen ett
även intellektuellt ganska krävande
sjuk-vårdarvärv de åtagit sig, ty »kejsaren»
skulle behandlas fullt historiskt. Så kommo
till villan den sinnessjukes f. d. älskarinna,
markisinnan Matilda Spina, och hennes
dotter Frida, baronen-rivalen och doktor
Genoni, och man spekulerade ut att om
den vansinnige plötsligen finge se den
unga Frida, som var sin moders avbild,
klädd som Matilda av Toscana, så skulle
han friskna till. Vare sig man nu trodde,
att det skulle ske av glädje att i föryngrad
gestalt få se den typ han älskat eller av
förargelse att se den kvinna som var
anhängare till hans värsta fiende påven
Gregorius VII. Ännu mera yr i huvudet
blir åskådaren, då han erfar, att tokige
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
