Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
Fot. Atelier Jtzger.
Anders de Wahl som
Henrik IV.
herrn redan i åratal varit frisk och bara av
obehagskänsla av att bli nyfiket betraktad
på klubben under flera år fortfarit att spela
sinnessjuk. Särskilt om han verkligen
behandlades med full historisk trohet och
fick äta och ligga lika frugalt och
obekvämt som en riktig kejsare på looo-talet
och därtill även nödgades försaka både
kaffe, konjak och cigarrer samt blott fick
läsa pergamentsbrev eller apokalypsen i
manuskript vid en osande liten oljelampa
i stället för Corriere della sera, tycker
man att han skulle hastat till sin rätta
miljö. Ännu mera förbryllad blir man, då
han börjar förebrå sina hemliga rådgivare,
d. v. s. sjukvårdarna, att de, då de voro
för sig själva, språkade om cigarretter och
troligen även om ministerkriser och bio.
De borde i stället ha talat om biskoparna
Anno och Adalbert, vilkas politiska och
teologiska divergenser förmodligen voro de
unga glada italienska sjukvårdarna tämligen
likgiltiga.
Den obillige patienten blir genom att
avliva sin gamle rival tvungen att fortsätta
sitt obekväma kejsarvansinne. Det fordras
nästan alla våra psykiatriker in corpore för
att kunna klargöra hur mycket
huvudpersonen samt Pirandello själv simulerade.
Den som tror att en tokig eller frisk
kejsare, instängd på en umbrisk villa, har det
sorglöst, blir tagen ur sin villfarelse av
herr de Wahl. Han gnydde och gnodde,
flåsade och stånkade, så att man blev trött
å hans vägnar. Kan denna orimliga roll
göras? Herr de Wahl hade geniala inslag
i denna roll och det torde inte finnas
någon som kan göra Henrik IV bättre här
i landet. Men man kan icke låta bli att
undra på, hur länge den europeiska
publiken skall vara tokig i Pirandello och när
simulerandet skall börja.
En personlighet med rena linjer och av
hög kvalitet både på intelligensens och
viljans område var August Brunius, som i
maj detta år slutade sitt verksamma liv.
Det finnes ej många i den svenska
konstkritikens historia som ha tagit sitt
granskarvärv så på allvar som den flitige, ovanligt
kunskapsrike mannen, vilken verkligen stred
— det ordet kan här användas utan
poetisk överdrift — för det han ansåg
livsdugligt och sunt i konst och litteratur.
Den sceniska konsten var icke gyckel och
tidsfördriv för honom. Om han också oftast
under ett nästan anglosachsiskt lugn dolde
sin hänförelse, så minnes jag särskilt hur
lidelsefullt tacksam han kunde vara för en
verkligt god Shakespeare-föreställning. I ett
av sina ypperliga brev till Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning skildrar han
vältaligt en Othello-föreställning, som särskilt
tilltalade den stränge kritikern. Brunius
skrev ett av de svenska och dock riktigt
lyckade lustspel vi ha, »Nyckeln och
ringen», men hans patos var allvar.
Egendomligt gripande är den tanken, att blott
några veckor fore hans död spelades hans
mest helgjutna, allvarliga skådespel, som
rönte stor och uppriktig framgång hos både
kritik och publik.
Kan man ej säga, att tragik är
otidsenlig idealism och att man blir tragisk genom
att följa sitt samvete och sitt patos mot
tidsandan, särskilt om man gör det med
en viss självförhävelse. Ser man det
tragiska så, äro Messenierna liksom atriderna
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
