Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
vöst auktoritativa och den grymhet som
sedan kom fram bland annat i
Monal-deschis avlivande.
Det var ej bara effektfullt utan också
fullt av äkta känsla med motsättningen
mellan drottningens utbrott av lystnad och
hämnd och det evangeliska paret, prästen
mäster Isak Brenner—herr Carl Browallius,
gripande i enkel äkta fromhet, och den
olyckliga Marjo—fröken Mona Mårtensson,
med den stora sorgens majestät över sin
lilla person. Av Marjos fader, prosten herr
Christoffer Siggonis i Fors, den i
Messe-niernas betänkliga politiska pratiquer
inblandade, hade Sven Bergvall med
kunskap och stilkonst utformat en mycket
god typ.
Under maj har på Dramatiska teatern
förekommit ett gästspel av högt
konstnärligt värde. Den 43-årige danske
skådespelaren Poul Reumert, son till
skådespelaren Elith Reumert och dennes hustru,
dansösen vid Kungl. Teatern i Köpenhamn
Athalia Flammé —■ från Färöarna, trots
att namnet påminner om le grand siècle
och Théåtre Frangais — har visat sig
som scenisk artist av allra högsta rang.
Han har till och med fått den ganska
enastående hedern att efter 25 års ihärdiga
studier uppträda på Théåtre Frangais som
själve Tartuffe. Han fick således utföra,
fast han var utlänning, en av de mest
krävande av alla franska roller på världens
främsta seen. Först visade sig den utmärkte
danske gästen i en akt av Karl
Gandrups skådespel Fru Beates tredje äktenskap.
Genast man såg Overretssagförer Erik
Rung—herr Reumert, begrep man att han
spelades av en typbildare som få. Det
fanns intet av å peu près hos denne
järnhårde cyniker. Det var fan som var sin
egen advokat, smidig och fräck, och sotn
med sofistisk logik gjorde svart till vitt,
vare sig han ville övertyga sonen om att
han borde svika sin teologiska kallelse
eller han ville förmå den stackars i sitt
samvete orolige bonden att låta den för
branden oskyldigt anklagade få sin dom,
fast han visste att den uppkommit genom
kortslutning. Som fru Beate gav fröken Hilda
Borgström med sådan intensitet den
dyg-diga indignationskvinnan, att man en
sekund kände medlidande med den juridiske
överskurken.
Det är ej sällan Tartuffe spelats på
vår Dramatiska teater, och både Emil
Hillberg och Ivan Hedqvist ha gjort var på
sitt sätt utmärkta figurer av denne
hycklarnas prototyp. Helt olika är den Tartuffe
Poul Reumert gav.
Utan att göra sig reda för, att Tartuffe
icke kan ha haft något prästerligt,
eftersom han skall få Orgons dotter till maka,
har mången genom hans salvelse och
delvis även genom hans dräkt här i Sverige
trott att något ecklesiastiskt hängde vid
honom. Reumert gör honom mindre
gudsnådlig men skildrar honom i stället med
sublim kraft i det onda. Man håller nästan
med honom, som man gör med Don Juan,
och skrattar åt hans list och förslagenhet
samt åt att han drar alla vid näsan. Och
då lagens järnhand griper honom,
hån-skrattar skurken, och man ger honom något
av den beundran man oberoende av alla
etiska betänkligheter skänker
hänsynslösheten och kraften, då de ej direkt skada en’själv.
Det var ej en motbjudande Tartuffe,
men en oförskämd matfriare och lysten
sälle, som ville åt Orgons fågelpastejer och
Madame Elmires behagligheter och
slutligen, häpen över graden av Orgons fromma
enfald, spelade allt över i sina händer.
Trots den svarta dräkten — mera
kaval-jersartad än vi förr sett — gnistrade det
om den latinske storskojaren från den
pikareska romanens dagar. "Vid sidan av
honom stod sig endast herr Personnes
Orgon. Dessa två herrar stodo i klassisk
särklass. Fru Zanderholms Elmire verkade
mera markerad än spelad.
I Otto Benzons roliga miniatyr-trilogi
Föräldrar spelade Reumert en gammal
idealistisk pappa, en ung idealistisk pappa i
förhoppning och en icke idealistisk pappa,
som av ekonomiska skäl låter två, som
hoppats att icke bli pappor, ådömas
faderskapets kostnad och ansvar.
Skådespelarens förmåga att göra en
människa, d. v. s. en varelse som väcker
tanken att vederbörande är en unik
organism, lyste kanske särskilt ur hans skildring
av den gamle fadern i första avdelningen.
Sättet att spela piano, det beskedliga
morrandet, den rörande osjälviska glädjen över
att sonen överträffade honom, allt detta
blev stort och enkelt som i en utmärkt
dansk konstnärs interiörmålning.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
