Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
Oberon. i:a akten, ‡:e bilden. K a l i f e n s h ar e m s t e r r a s s.
Dekoration av Isaac Grunewald.
gång upprepas i endast förändrade
miljöer den livsfarliga situation, ur vilken det
älskande paret — det veta vi på förhand
—- skall räddas genom hornets klang. Och
vilken mängd av förvirrande och platt
taldialog!
I »Trollflöjtens» handling skönjas dock
verkliga, delvis symboliskt .beslöjade
människor och en grundidé, och hur Mozart
med sin musik tagit fasta på dessa värden
och trots librettons alltjämt störande
svagheter lyft sitt sångspel upp till den
universella konstens höjd! I fråga om
»Obe-rons» text skulle något motsvarande
knappast ha lyckats även en större kompositör
än Weber. På Huons lott har blott
kommit en enda egen aria, vars E-dur-allegro
trots den överlastade koloraturen ger en
blixtreflex av hans ridderligt krigiska väsen;
mer tjusar dock mellanpartiets,
G-dur-andan-tets, veka uttryck för en »annan hägring»:
Det sköna har det starka lagt
Inför sin fot med gudamakt.
Ett på konserter ofta hort
bravurnummer är Rezias s. k. oceanaria, som i toner
mer tolkar ett grandiost naturskådespel än
bidrar till teckning av en karaktär. Musi-
kaliskt bevekande klingar hennes sorgsna
f-moll-kantilena. Huvudpersonernas
följeslagare, de båda naturbarnen, ha tilldelats
några folkligt visartade nummer.
Det är dock ej musikaliska skisser av
denna art som skapat »Oberons»
berömmelse och motiverat senare tiders
uppliv-ningsförsök. Romantikern Weber har i detta
verk uppodlat ett nytt musikaliskt fält, gett
röst åt »andar från vatten, luft och jord».
Mindre håller detta streck ifråga om den
i sina få inlägg konventionellt
operamäs-sige tenoren Oberon — utomlands senare
förvandlad till en något luftigare alt —;
även några av elementarandarnas körer, som
klinga alltför pompösa, höra till partiturets
matta och vissnade delar. Men både i
inledningskören och några gånger senare
hörsammas de första textradernas kallelse:
Tyst och nätt på tå,
S vä ven fram, I älvor små!
Men där är också svärmiskt
besjälade väsen, t. ex. de som vagga fram och
åter i havsjungfrurnas allbekanta sång, vars
dolcissimo klingar ännu mer romantiskt
med det beledsagande hornet. (Det är ett
egendomligt sammanträffande, att denna
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
