Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim s t e d t
och de orkestrala medlens enkelhet, i sin
delvis nästan folkliga karaktär så
högeligen olika det som frambragts under de
senaste decennierna, att ett fullt
utnyttjande av den moderna scenens yppiga
teknisk-sceniska apparat skulle fört till ett
skriande missförhållande mellan musikens
okonstlade naivitet och dess sceniska
korrelats komplikation».
Att den på prunkande utstyrsel anlagda
bearbetning, som företogs för de s. k.
kejsarföreställningarna igoo på Wiesbadens
hovteater, hos oss skulle tagas till mönster,
kan man förstå därav att planen till
»Obe-rons» iscensättning utformades redan under
den Ribenska regimen; hr Forsell hade
visst fått sig en process på halsen, om
han ej låtit den då vidtalade Isaac
Grunewald få utföra dekorationerna. Denne
konstnär stod ju i intimt samarbete med Harald
André, vilkens ande — ehuru Harry
Stangenberg på programmet angavs som
regissör — också svävade över den
dekorativa regin. Eftersom André nämnes, må
i förbigående just »Trollflöjten» framhållas
såsom en lyckligare exponent för hans
regikonst, än exempelvis »Simson och
Delila».
Den i r8 tablåer styckade »Oberon»
hade nog att bjuda på flera i och för sig
magnifika, både färgsprutande och
koloristiskt delikata, dekorativt storlinjiga
scenbilder, såsom kalifens palats, strandbilden
med det enda röda seglet mot himlen
eller stormtablån med den efterföljande
regnbågen. Men på teatern intressera ej
dekorationer såsom fristående tavlor, utan
såsom integrerande moment i ett
dramatiskt konstverk. Här rådde nu »det
skriande missförhållande», för vilket den nyss
citerade författaren varnade och som kan
exemplifieras genom påpekandet att
verklig exotisk färg — med undantag för
någon enstaka antydan, såsom den av
haremsvakten sjungna, efter ett arabiskt
tema utarbetade marschen — ej står att
upptäcka i musiken. Och denna utstyrsel,
med dekorationer som ibland ej lämnade
framställarna tillräckligt svängrum, och med
sina karnevalsmässigt stilbrokiga dräkter,
blev av sceniskt både hindrande och
förlöjligande verkan. Kulmen nåddes väl med
sluttablåns procession i den »gyllne
katedralen», där exempelvis Fatima, »Arabiens
einsam Kind», såsom hon betecknar sig
själv i en arietta, uppenbarade sig med
några över höfterna utskjutande,
seldons-liknande och — om jag minns rätt —■
bjällerförsedda »prydnader». Även i ett
såsom sagospel betraktat stycke, vars
handling dock utgår från litteraturhistoriskt
bestämda förutsättningar, borde kunna finnas
en medelväg mellan ledsam historisk
tidstrohet och revygyckel.
Det sjungande staffaget, varav var och
en säkert gjorde sitt bästa, utgjordes av:
David Stockman som Huon, Nanny
Larsén-Todsen och Greta Söderman alternerande
i Rezias parti, Folke Cembræus som
Scherasmin, Anna Edström och Gertrud
Pålson-Wettergren alternerande som Fatima,
Einar Beyron såsom titelrollens deux ex
machina, Karin Rydqvist-Alfheim i Pucks
minimala parti m. fl. Det musiknummer,
vartill man mest ostört kunde lyssna och
som under Armas Järnefelts eldande
ledning nog också utövade starkast verkan,
var uvertyren.
Den i samband med »Oberon» nämnda
fru Larsén-Todsen, som på grund av sitt
engagemang vid Metropolitan i Newyork
numera endast sporadiskt gästar oss, rönte
vanlig uppskattning som Isoide och Bryn-
hildaiden under hösten åter givna »Ringen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
