- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
447

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fr å n Op erans sp elår

milda visdom, som redan tyckes tillhöra
en annan värld. Vid minnet av denne
bassångares ädla stämma och föredrag i detta
hans sista parti och vid tanken på alla
hans föregående insatser i Operans
ensemble, måste man i hög grad beklaga att
denna nu förlorar honom. I birollerna
kunna Kerstin Thorborg såsom modern till
de båda halvbröderna och Margit Mandahl
såsom Yniold lovordas.

Föreställningen dirigerades av Armas
Järnefelt med vanlig finhet. Den homofont
behandlade orkestern uppställer, liksom den
Ravelska, särskilda krav i fråga om en för
harmoniska och dynamiska valörer skärpt
sensibilitet; jag kan ej neka till att
klaver-utdraget ställvis lovat mer än vad det
orkestrala förverkligandet åtminstone nu
höll. — Vad som avgjort verkade till
nackdel för helhetsintrycket av framförandet
voro dekorationerna som utförts av den
tidigare för »Värmlänningarnas» nya
inramning anlitade danske målaren Paul
Kanne-worff. Det kan tvistas om huruvida
iscensättningen i detta verk skall syfta till
stilisering eller illusion. I varje fall kan det
sistnämnda inte alldeles undvaras, då miljön,
det dystra slottet, skogen och havet, utgöra
medspelande stämningsfaktorer. Men det
slogs hål på stämningen genom dessa
entonigt gråblå draperier — skynken kunde
de ibland kallas — i förening med
underbart meningslösa dekorativa påhitt. Inte
minst förvånade jag mig över scenbilden
i första aktens tredje tablå — »Fram
för slottet» kallas den i originalet, ej »Vid
havet» -—- där de uppträdande intogo
obekväma ställningar i något som liknade
förstäven av en kantrad båt.

*



Den första av vårsäsongens vokala gäster
var den svenskfödda tyska sångerskan Lilly
Hafgren-Dinkela, som sjöng Brynhilda i
»Ringen», Isoide samt Leonora i »Fidelio».
Jag hörde henne i »Tristan», där hon trots
apparitionens massivitet, men tack vare
präktig stämma och impulsivt spel ryckte
åhöraren med i en lidelsens virvelvind;

Fot. Atelier Jager,

Einar Be yron och H e lg a
Görlin som Pelléas och
Melis a n de.

ihågkommas må även den sällsynt innerliga
extas, med vilken denna Isoide utandades
sin själ i »kärleksdödens» monolog. En
angenäm bekantskap var Kerstin Thorborgs
nya Brangäne, som i lenaste toner och
rörelser uttryckte hängivenheten för sin
härskarinna. — Ännu en svenskfödd ar-tist,
Aroldo Lindi, hjältetenor, som framträtt i
Amerika och Italien, begynte — som
Radamès i »Aida» —- ett gästspel, som
dock måste avbrytas på grund av
indisposition. Även under våren gästuppträdde
Richard Tauber, bl. a. som Don Ottavio
i »Don Juan» och Tamino i »Trollflöjten».
I det senare partiet hade jag tillfälle att
höra hans barytonalt färgade tenor och
hans uttrycksfulla och kultiverade
frasering. Skada blott att Tamino av högre
makter alltför snart ålägges att hålla sig
tyst!

(Slutet följer.)

447

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0491.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free