Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
efter att ge utsökta, formellt fulländade
uttryck åt subtila stämningar, en konst som
med verklig eller anlagd förnämitet drog
sig undan vardagen och verkligheten, som
satte förfining över kraft och blodfullhet
och som intresserade sig för det egna
själslivets skiftningar mer än för allmängiltiga
tankar och idéer, med ett ord, mot
symbolismen. Och på detta sätt bidrogo
inflytelser utifrån till att ytterligare utmejsla
den prägel, den unga lyriken fått av
förhållandena inom landet.
Till sist ett par ord om en faktor, vars
inverkan på litteraturen oftast tycks mig
förbisedd: den bildande konsten. Må vara,
att ordkonst och bildkonst i huvudsak äro
parallellföreteelser, som ge uttryck åt samma
andliga tidsläge. Men samtidigt påverka de
varandra ömsesidigt. Litteraturens betydelse
för den bildande konsten särskilt under
äldre tider är ju alldeles uppenbar; men
från mitten av adertonhundratalet synas
mig rollerna snarast vara ombytta, ett
förhållande som var och en utan svårighet
kan finna exempel på.
Särskilt svårt att förstå vore det, ifall
en så utpräglat estetisk diktning som den
unga svenska lyriken strax efter sekelskiftet
förblivit oberörd av den moderna
bildkonsten, och framför allt borde då
naturligtvis måleriet ha inverkat på de olika
poeternas sätt att se naturen och skänkt
stoff och former åt deras fantasibilder. Det
förra synes också vara fallet speciellt med
de franska impressionisterna och deras
svenska arvtagare, det senare med
prerafaeliterna och målarna av Puvis de
Chavannes’ skola, i främsta rummet hans tyska
efterföljare.
Ett av de mest karakteristiska dragen i
den unge Österlings poesi är att han i ett
landskap så gott som endast ser lufttonerna,
dagrarna, den flyktiga, skiftande och
svårgripbara atmosfären kring tingen och nästan
aldrig tingen själva. Detta behöver inte
enbart vara ett utslag av ynglingaårens
vanliga flykt från den handfasta verkligheten
ut i det avlägsna, obestämda och
gränslösa, i den vaga melankolins och de
famlande drömmarnas rymder; det låter sig
åtminstone tänkas, att detta sätt att se
dessutom har något att göra med
impressionisternas konst, för vilken ljuset och luften
äro det enda väsentliga, under det att
landskapet där bakom upplöses i ett obestämt
färgflimmer. Också i sin strävan att främst
vilja återge ett landskaps aspekt i ett visst
givet ögonblick, snarare än dess bestående
grunddrag, påminna hans tidigare
naturskildringar — ungefär t. o. m. »Arets visor»
— om impressionisternas måleri.
Ännu tydligare är frändskapen mellan
vissa andra av hans dikter och målningar
av praerafaeliterna och en del tyska
mästare, Böcklin, Klinger och von Marées.
De sistnämnda tillhörde vid denna tidpunkt
de utländska konstnärer, som voro mest
kända och uppskattade i Sverige, detta inte
minst därför att ett par av dem behandlats
av Levertin, vars inflytande man stöter på
överallt; varenda student, som något så
när följde med sin tid, hade åtminstone
någon reproduktion efter Böcklin eller Stuck
hängande på sin vägg. Effekten härav gör
sig också märkbar i tidens poesi.
Förefaller t. ex. inte en dikt som
»Harmoni i vitt» med dess serafiska
quattro-cento-ton, dess lite urvattnade
estetiskt-reli-giösa mystik och dess något maniererade
vemod att vara en omskrivning i ord av
en bland Burne-Jones’ dukar:
Jungfruligt dagas unga morgonglansen,
akaciors susning är som sång från sträng.
Vit böljar krysantem på daggvåt äng,
där blonda ungmor stilla tråda dansen.
Bland vita blommors rekviem är kransen
av vita dansande som linjesträng,
gestaltad doft från ängens blomstersäng;
i veckens fladder böjer gräset fransen.
Då träder sakta fram en vitklädd mans
förtärda skepnad med en blomsterkrans
om pannans blekhet, och han pekar sakta
mot rymdens gryningsdjupa silverglans,
och alla stanna i sin stilla dans
att ljuvt fördrömda himmelen betrakta.
Eller, för att ta det sista och mest
fulländade exemplet på dikter av detta slag i
Österlings produktion, måste inte Klinger
och Böcklin ha något att skaffa med
konceptionen av den långt senare,
utomordentligt vackra »Fantasi vid ett sydländskt hav» ?
Redan upptakten tycks mig erinra särskilt
om Klinger:
Jag byggde på klippan vid havet ^
en hängande vit paviljong,
där susande böljekörer
om morgonen mötte min sång . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
