Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Österling
Och i fortsättningen försvagas inte detta
intryck, snarare tvärtom. Påminner inte
exempelvis kvinnan, som kommer över
bergen »med druvdoft och dagg i sitt hår»,
på något sätt om figurerna i Böcklins
mytologi, är hon inte släkt med de gestalter,
i vilka han förkroppsligade de
hemlighetsfulla naturmakterna? Men kanske jag
misstar mig; dikten tillhör ju också, som sagt,
en tid då detta inflytande eljest i stort sett
är försvunnet ur Österlings dikter.
F. ö. är han långt ifrån ensam om att
ha tagit intryck av denna linje inom
europeiskt måleri. Utan Puvis de Chavannes
och hans tyska efterföljare tycks det mig
svårt att förklara tillkomsten av alla de
drömda ideallandskap i någon sorts
Jugendstil, gärna av klassisk eller sydländsk
hållning och livade av vita marmortempel och
skönt draperade människogestalter, som man
så ofta möter i tidens svenska dikt. Ännu
ett drag hos denna kan möjligen tydas på
liknande sätt: alla de färger med namn
efter metaller och ädelstenar, guld och
silver, bernsten och turkos, opal och
pärlemor, vilka äro så ytterst vanliga, att man
t. ex. i Österlings debutsamling finner dem
så gott som på varje sida — och hans
poesi är dock långt ifrån den mest
juvel-besatta. Hela denna färgprakt förefaller att
kunna vara hämtad från några av de nämnda
målarnas paletter, särskilt då Böcklins; men
kanske är det troligare, att den endast är
ett utslag av en allmänt romantisk smak
för det sällsynta och kostbara.
Redan tidigare har jag vidrört, hur ung
Österling var vid sin debut. Man kan
därför inte undra på att hans dikt i de första
samlingarna till hela sin grundkaraktär är
studentpoesi. Som ali sådan är den
självupp-tagen och ändå lite opersonlig, berusad av
svallande rytmer och höga, skimrande ord
och samtidigt formellt sökande och osäker,
fylld av heligt, lite naivt allvar inför
tillvaron och sig själv och oftast inriktad på
en flykt, som gärna vill gå lite högre än
vingarna bära. Hans strävan efter språklig
originalitet, efter suggestiva ord och
ovanliga vändningar har fört med sig att hans
språk ofta blir orent; det fläckas av
germanismer och är i så hög grad överlastat
med låneord och hyperromantiska, sökta
sammansättningar av typen »mandelnekt-
Anders O s t e r lin g. ipoi.
ar», »förtrollningsdröm», »purpurmörker»
etc., att den blivande, kräsne och osvikligt
säkre språkkonstnären Österling endast
glimtvis skymtar fram. Visserligen har hans
diktion ett obestridligt välljud, men
samtidigt är versen ofta språkligt sett så pass
tillkrånglad, att man måste anstränga sig
för att fatta dess mening och därför blir
mer eller mindre okänslig för den verkan
som avsetts.
Dessa uppenbara svagheter få emellertid
endast delvis tillskrivas författarens
ungdom; till en del bero de säkert också på
det ovan nämnda inflytandet från tysk
symbolism, vilket så vitt jag kan förstå
måste ha varit mycket starkt. Vid sidan
av engelsmännen förefaller den förnämsta
av hans läromästare att ha varit Stefan
George. Då man läser den essay, som
Österling ägnat denne i »Människor och
landskap», är det bitvis som hade man
framför sig en karakteristik av honom
själv från tiden kring debuten, åtminstone
sådan han ville och trodde sig vara. En
orsak härtill är naturligtvis att essayen i
fråga mer eller mindre kommit att bli en
redogörelse för vissa sidor av symbolismens
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
