Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Österling
och vis ser för första gången. Och
säkerligen är detta skälet till att han nu tar
steget över till den poetiska realismen i
»Arets visor».
Denna skildring av årstidernas gång över
slätten och kustmarkerna kring Malmö både
liknar och skiljer sig från hans senare
skånedikter. Den verkar som en skiss till
»Idyllernas bok», men utan dess mogna
sötma och rika mänsklighet, en samling
annotationer, som ännu ej fått den verkliga
konstnärliga bredden och fördjupningen. Man
märker lite för tydligt hans artistförtjusning
över att ha funnit en ny form att röra sig
i och ett i viss mån nytt stoff att behandla;
en och annan detalj förefaller vara
medtagen mest därför att den är lustig som
iakttagelse, och dikterna som helhet äro
ibland väl uppenbart gestaltade som
ornament, som en sorts dekorativa
miniatyrfresker i ord. Visserligen förekomma här,
nära nog för första gången, andra verkliga
människor än skalden själv och inte bara
straffagefigurer i fantasilandskap; men
huvudsaken är alltjämt landskapet,
människorna ha ännu inte blivit det centrala i
dikten. En annan olikhet mot hans senare
produktion är att den specifikt Österlingska
humorn ännu inte vågar sticka upp huvudet
annat än i någon enstaka vändning: skalden
känner sig inte nog säker på sig själv och
sin konst för att låta detta oberäkneliga
och svårbehärskade element spela in ens
när tillfället därtill är som mest lockande.
Men trots allt detta äro likheterna mellan
»Arets visor» och skåneskildringarna i
»Blommande träd», »Idyllernas bok» och
»De sju strängarna» så stora, att det givet
faller sig mest naturligt att här tala om
dem i ett sammanhang.
Redan versformen i »Arets visor» är
något nytt. De tidigare konstfulla metra
äro här ersatta av det versmått, han sedan
oftast skulle använda för sin
hembygdslyrik: femfotade, rimmade jamber utan
strofisk indelning eller, om man hellre så
vill, rimmad blankvers. Denna lugna, jämnt
framskridande versform lämpar sig
förträffligt för ett lyriskt parlando, helst som
den osökt kan följa talspråkets naturliga
andhämtning, tack vare den böjlighet och
fina nyansering som cesurens starkare eller
svagare markering och olika placering inom
raden medger. Alldeles särskilt väl ägnar
sig den rimmade blankversen för sakt-
modig, eftertänksam naturbeskrivning, som
med välbehag dröjer vid detaljerna och
mer åsyftar att ge en fyllig och levande
bild än att uttrycka ett starkt patos. Och
just av den arten äro Österlings skånedikter.
Man skulle på deras poetiska språk kunna
tillämpa hans egna ord om bondflickorna
från Skurup:
Hör deras tungomål, det välbetänkta,
som sådan rytm och rundlighet behöver
att innan flickan hinner med sitt kränkta
förbud mot kyssande — är kyssen över!
De glamma trögt, men deras friska munnar
ha den arom, som så förtroligt minner
om äppelskuggade, gedigna brunnar
i sommarbyar, där idyllen spinner.
Hans musa är nära i släkt med dessai
skånska bondflickor; ty hur god tid han
än ger sig, hinner hon aldrig fly undan,
innan han fångat henne, och hennes
kyss-har aldrig hunnit förlora sin friska smak
av äpplen och källvatten.
Österlings hembygdslyrik äger i högre
grad än någon annan den blandning av
trygg sävlighet och känslig förfining, som
vi vant oss att betrakta som typiskt skånsk.
Han hyser förkärlek för långa,
välöver-lagda, lite omständliga ord, särskilt
adjektiv av typen »äventyrlig», »välbetänkt»,,
»hedervärd» o. s. v., vilka ge hans vers en
prägel av en viss gammaldags, älskvärd
kruserlighet och mer än något annat gör
att man genast känner igen en rad av
hans hand. Om något sådant som ett
poetiskt sockenstämmoprotokoll vore tänkbart,
måste det bestämt vara avfattat i liknande,
säkert och betänksamt fallande ordalag,
som skulle få oss att höra ett eko av de
vederhäftiga mannarnas röster och i
andanom se deras pannor rynkas i värdigt
eftersinnande. Det säger sig själv, att detta
språk är Österlings naturliga endast i så
måtto, som det hjälper honom att ge
uttryck åt en sida av hans väsen; i
huvudsak är det en medvetet utarbetad,
konstnärlig stil. Man behöver bara se hur han
använder det för att genast bli säker
härpå. I hans kärlekslyrik är uttryckssättet ett
helt annat, och i mer reflekterande dikter,
t. ex. »Credo», anas denna säregna stil
bara som ett tonfall, som något visst i
diktionen, vilket det nog fordras en smula
lyhördhet för att alis upptäcka. Man kan
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
