Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
ta exempelvis de fyra första raderna i
»Credo»:
Vad jag har skådat som en invigd vän
är blott en del och ej på långt när allt,
oändligt återstår att älska än,
försummat liv i gripande gestalt.
Här är det egentligen bara orden »som
en invigd vän», vilka ha något av den
omtalade prägeln. Men ju närmare jorden och
den prosaiska vardagen dikterna komma,
dess starkare gör denna sig märkbar, för
att kulminera i den provinsiella matlyriken:
Man bytte ord med krögarens mamseller,
man hjälpte till att deras tid förnöta
i hagens dunkla hörn, där kantareller
förborgat närde sig av mullens blöta.
Men själv patron bland häradels patroner
stod krögarfar med helfigur i porten,
en anbefallning av rejäla doner,
en köttslig sinnebild och skylt för orten.
Här möttes glada byamän från bygden,
här klungo hurrarop och gillesvisor,
här njöts den källarsvala Dybecksbrygden
i harmoni med ostar och rädisor.
Mätt men med vemodshåg i sommarkvällen
såg man kareten rullas ur dess lider
och tog farväl med dessa viloställen
av fest och rundlighet från forna tider.
Belåtna vittnesbörd, som icke ljuga,
bestyrka deras lov: de hette duga.
Denna anhopning av bastanta ord med
en klang av stadgad hemtrevnad och
gemytlig myndighet gör att man inte ett
ögonblick drar det »belåtna vittnesbördet»
i tvivelsmål; man känner sig absolut
övertygad om att maken till rädisor ha aldrig
skådats. Onekligen har den magre asketen
från debutböckerna förändrats högst
betydligt; men lika onekligt klär det honom
att ha fått kött på benen. Han har
erövrat helt nya domäner, både för sig själv
och för den svenska dikten, utan att
därför förlora någon del av sina gamla. Molnen
speglas alltjämt lika vackert i skaldens
öga; men han har dessutom upptäckt, att
det finns många behagliga ting också
nedanför dem. Ariel skäms inte längre för
sin skånska börd, utan ger den stolt
tillkänna; och hur skulle han då kunna rynka
på näsan åt den goda mat, som är något
ganska viktigt överallt och inte minst i
Skåne? Allt som bär hembygdens prägel
är honom lika kärt, om han också inte
tar allting lika mycket på allvar.
Här mötas Österling och Karlfeldt. Fränd-
skapen mellan en dikt som t. ex.
»Värdshuset» och vissa partier i »Idyllernas bok»
är ju alldeles påtaglig, även där ämnet
inte råkat bli lika kongruent som när de
båda besjunga den förträffliga malörten.
Hos Karlfeldt heter det om denna:
Här blomma kumminhagarna till älsklig likör .
och malört, god för magarna, sin bäska ånga strör.
Och hos Österling:
Ej heller malört må vi utestänga:
den skall i flaskan simma som en alg
att manlig dryck med bitterhet bemänga
till kostlig hälsobot, men ej till svalg.
Rytm och ordalag ha ju inte så mycket
gemensamt: men själva tonen är densamma.
Och hur skulle det kunna vara annorlunda?
I huvudsak är det ju samma döende
bondekultur, de besjunga — trots skillnaden
mellan Skåne och Dalarna och trots att
Österling tar med den aktuella
verkligheten på ett annat sätt än den mer
historiskt inriktade Karlfeldt. Känslan för det
poetiska värdet hos allmogekulturens alla
yttringar, även de rent materiella, är hos
Österling ett stycke väl förvaltat och
förnyat nittiotalsarv. Också den sida hos hans
stil, som jag ovan sökt karakterisera, har en
direkt, kanske ännu mer renodlad
motsvarighet hos Karlfeldt. Detta stilelement
härflyter hos båda delvis ur samma källa:
äldre tiders språkbruk, sådant det möter
oss i bibeln och i psalmboken, postillor
och herdaminnen. Och hos båda tjänar
det samma syfte: att ge ett intryck av
gammaldags vederhäftighet och trevnad och
samtidigt, genom disproportionen mellan
uttryckens ärevördighet och pompa och de
omtalade tingens ofta ganska vardagliga
natur, skapa den atmosfär av underfundig
humor, vari de älska att insvepa sina
motiv. Ty lika litet som Karlfeldt lever
Österling naivt med i den miljö, han skildrar,
hur varmt han än älskar den. Visserligen
har han sina rötter i de gamla, idylliska
byalagen; men själv tillhör han en annan
klass än människorna där och har levt
sitt liv under andra, vidare och hetsigare
förhållanden. Men just därför att han står
en smula på sidan kan han se de vackra
och karakteristiska dragen utan att tappa
känslan för att detta dock inte är hela
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
