Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
Du kan söka förspillt både länge och väl
genom vägarnas damm efter sommarens själ,
men om stilla du står med ett grönt litet ax
blir du ofta delaktig av sommaren strax.
Den utomordentliga konkretion, som här
funnit ett nästan programmatiskt uttryck
och präglar nära nog varje rad, Österling
skriver, är det som främst ger hans färdiga
poetiska stil dess trollmakt. Man får leta
länge, innan man finner ett av de
abstrakta lyriska allmänord, som dussinpoeterna
anse vara diktspråkets egentliga
kännemärke. Visserligen behärskar han nu bättre
än någonsin de skimrande ord, vilka rätt
brukade få en versrad att lysa upp i plötslig
glans; men han använder dem jämförelsevis
sparsamt, i främsta rummet låter han tingen
själva tala. Så blir hela hans dikt till bild,
plastiskt tydlig, meningsfull och
genomskimrad av livets eget blod långt mer än
de flesta bland de synbilder, verkligheten
avtecknar på vår trötta näthinna. Ty han
tar mycket sällan med annat och mer än
vad som just kräves för att intrycket skall
bli så starkt och levande som möjligt;
gör man ett försök att ur någon av hans
senare dikter avlägsna en eller annan
detalj, som kan tyckas onödig, skall man i
de allra flesta fall finna, att något
väsentligt går förlorat. Denna förening av
fyllighet och koncentration kunde åskådliggöras
genom snart sagt hur många citat som
helst; jag väljer slutraderna ur
»Bondträd-gård», där den nästan tycks mig vara mest
fulländad:
Den lilla almbersån, behängd med humlet,
är god att vistas i, då dagen dör
och längans flädermöss begynna tumlet
och spovens flöjter klinga utanför.
Mjukt faller äppelkart, i gräs begravet,
och röda solstänk leka tyst tagfatt —
en ö blir trädgården i skymningshavet,
allena mörk i sädens ljusa natt.
Här framträder också en annan sida
hos Österlings skånedikter: hans förmåga
att omge landskapet med en rymd, en vid
och skiftande atmosfär. I hans diktnings
mikrokosm dominera tvenne element:
jorden och luften. Hans genius har drag av
en majgreve, en slättens grönklädda
fruktbarhetsdemon; men samtidigt och i kanske
än högre grad är den en luftande, vars
väsen är ljus och vind och doft. I detta
avseende fortsätter hans poesi en linje från
Ola Hansson, fast utan dennes
protoplasmaromantik och med större rikedom i det
lyriska registret. Lika väl som Ola
Hansson kan Österling ge ett
skymningslandskap med vårligt dis och groende säd eller
skenet av månens andelampa över tysta,
daggvåta bokskogar; men därjämte har
han rum för morgonglansen och
fjärilsfladdret över en klöverdoftande
skogsglänta, för den salta brisen, som dansar
in över strandängarna från ett
högsommar-blått hav, eller för »de väldiga rågarnas
blund» i en julimiddags solrök.
Den tidiga våren var hans ungdoms
årstid; nu förmår han också återge ali
sommarens sötma och rikedom. Ingenstädes i
svensk dikt är det sommar så som hos
Österling, med allt vad det ordet innebär av
välsignat ljus och doftande jordvärme. Det
grönskar och blommar, det klingar av
fågelröster och surrar av insekter, hela
sommarens eteriska musik ljuder i hans vers.
Gryning eller skymning, vår eller höst,
alla de tider under dygnet eller året, då en
förändring inträder, äro jämförelsevis lätta att
fånga i ord. Men för att återge
högsommardagen, då jorden vilar och tiden står
stilla i fulländningens högtidliga ro,
fordras hela det mogna mästerskap, som
Österling nått. Kanske räcker det inte ens
enbart med detta, kanske måste man, som
han, djupt i sitt väsen äga något som är
släkt både med slättens grönskande, evigt
fruktsamma mylla och det tindrande
solljuset i dess vida himmelskupa:
Blott en stund blev min
av den tid, som flög
med svalornas vin
över Vemmenhög.
Men mitt väsen fick ton
av den bördiga ron,
och vart ödet mig bär
min rot är här.
Den lyriska realism, jag här sökt
skissera, präglar dock inte på långt när hela
Österlings senare alstring, inte ens alla
hans naturdikter från denna tid. De olika
anslagen i hans ungdomsdiktning föras så
gott som undantagslöst vidare fram till
färdig utformning; trots den stora
olikheten mellan förr och nu bryts aldrig
kontinuiteten. De impressionistiska luft- och
molnlandskapen, där den konkreta
verkligheten fått träda tillbaka för de svävan-
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
