Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Ö s ter lin g
de stämningarna, försvinna inte ur hans
poesi innan de nått en sådan utsökt
fulländning som t. ex. i »Grå musik», vilken
får oss att tänka både på en pärlgrått
skimrande duk av Sisley och en
tonskildring av Debussy, »Jardin sous la pluie»
eller någon annan. De klassiska
fantasiscenerierna med rötter i Puvis de
Chavannes’, Klingers och Böcklins konst släpper
han — som redan framhållits — först sedan
han fullt realiserat allt, han åsyftat, i den
härliga »Fantasi vid ett sydländskt håv», som
visar att till och med något så pass
odrägligt som denna »stiliserade» teaterantik
kan förädlas till stor och betvingande
konst. Och den exotism, vilken även var
ett inslag i hans ungdoms symbolistiska
diktning, upphör inte att spela in, förrän
den satt en så praktfull blomma som
»Drömresan», vars genialt funna melodi,
på en gång sinnligt berusande och fylld
av en nirvanadröms oändliga monotoni,
tillhör de bästa uttryck för en sida av
indiskt väsen jag mött på något
västerländskt språk:
I ett främmande delta-lands lummiga prakt
har i drömmen jag färdats med böljornas takt,
på min lövströdda flotte, högtidligt och skönt,
drev jag fram över flodytans glänsande guld i
förvildade grottor av grönt.
Var det doften som förde? Det märktes ej vind
i de skuggiga templen av hög tamarind,
bara fåglarnas rop — ahoi, ahoi! —
när vart tusende år något människobarn under
nästena vaggas förbi.
Jag har seglat med frakt av fåfängliga ting
genom levandets dimmor och ödenas sting,
men, o flodernas Herre, den dröm du mig gav
har bebådat den andra, den djupare dröm, som bär
ut på Förintelsens hav!
Den romantik, som här frodas med
något av djungelns yppighet, finns givetvis
med som en underton också i hans
»realistiska» dikter och lyfter vardagen i dem
upp till en högre poetisk verklighet än
t. ex. den A. U. Bååth når i sina
konstlöst trohjärtade skånebeskrivningar. Ibland
möta vi i hans naturdikter den renodlade
romantiken i dess mest typiska form, som
t. ex. i »Syrener»:
Ung kärleks ännu bävande syrener
i dunklet viska undersamt och tyst,
men högt förkunna snårens kantilener
att Eros själv har deras klasar kysst.
Fot. Atelier Jæger.
Anders Osterling. 1922.
Det sjunges ut, en sång för stilla parker
av näktergalar, vingade Petrarker.
Som blommans daggjuvel med ädel gnista,
så lever guden för en flyktig stund
i blanka ögons oro för att mista
och skygga händers häftiga förbund.
Men oftast — och med starkare
verkan -— röjer sig den immanenta
romantiken endast som en färgskiftning, en
dager över tingen för att plötsligt, oftast i
de sista raderna, bryta fram ur realiteterna
som det förtrollande månskenet i slutet av
»Sommarstycke». Inte minst gäller detta
de tyvärr ganska fåtaliga dikter, där han
hämtar sina motiv från den moderna
stadens dagliga liv. Ljuset över den oändligt
trista förstadsgatan blir med ens ett annat,
då de två fabriksträlarna i »Mötet» stanna
mitt i människoströmmen, därför att de
fått syn på mannen och kvinnan hos
varandra :
Förbi, förbi går förstadsgatans rusning,
men de stå kvar, och deras händer treva,
och morgontöcknet rodnar som en ljusning
av det som hjälper människan att leva.
Ar det ej nog, att litet ömhet stiger
emellan två, som gå i dagens tunga?
Ett fattigt leende dem sammanviger.
De höra lärkor, som i fjärran sjunga.
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
