Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans sp ei år
ligt får en passionerad färgning; dock
måste sägas att melodiken här, i förening
med beledsagningens efterslående
synkoper, är av ordinärt slag. Mycket vackert,
come un sospiro och suavissimo, kommer
den obemärkt lyssnande Asteria med sitt
utrop: »O divina parole!» Var har man
förut hört det på detta sätt förklarat
klingande frasslutet med den »tonala sexten»
som upplöser sig nedåt till tonikans kvint?
Det är i »Otello» — jfr. titelpersonens
Gessdur-arioso i första aktens slutscen
—, ett verk som även annars emellanåt
gör sig påmint, så t. ex. vid den
nyssnämnda modulatoriska ljuseffekten i
Asteria-sången.
Snart märkes att ansatserna ej samlas
till något helt. Allt kännbarare, ju mer
musikdramat fortskrider, saknas den fast
formande hand, som verskonstnären visat
sig äga, men som av komponisten skulle
krävt förmåga att bibehålla och utveckla
en idé, att av ett enhetligt material bygga
upp en musikdramatisk seen. Särskilt
uppenbar blir denna brist i första aktens
längsta anförande, Simons försök att fresta
Fanuel, som väl tänkts som ett motstycke
till Jagos Credo-monolog, men vid
jämförelse ter sig så oorganiskt och oplastiskt,
så med ett ord »gjort»; vad man
egentligen lägger märke till är instrumenteringen,
förstärkt med en grupp efter fornromerska
mönster byggda och på scenområdet
placerade trumpeter och basuner med ljusare
timbre än de vanliga. Vid Neros och
Tigellinus’ återkomst sjunger den senare
bl. a. till harposlag en fadd melodistump
till orden »Bort till den vandrande
sångarens fädernesland». Hela den avslutande
triumfscenen är, med undantag för den
egendomligt välbekant klingande
Apollohymnen, endast dekorativt undermålande
musik utan eget tematiskt värde.
I andra akten kan den som här skriver
ej finna mycket lönt att anteckna.
Framhållas må det av unisona basar sjungna
ostinato, som särskiljer de andäktiga i
cellan från prästerna i sakrariet. Av dessa
senare har Gobrias, »den lustige göken»,
blivit särskilt framhävd, nämligen med
medel — orkesterns små
scherzando-figurer efter hans inpass — som igenkännas
från »Falstaff». En liten oas är Simons
invokation till spegelbilden (»Se på spe- :
gelns yta»), som med sitt utnyttjande av i
501
en bitreklang påminner om något ställe i
»Mefistofeles». Den stora scenen mellan
Nero och Asteria har mot slutet några
sensuellt sjudande klanger, men lider i
sin helhet av torftig uppfinning och
bristen på samlande grepp. I övrigt återstår
endast att erkänna instrumenteringens
strävan att återge den rökelsedoftande
tempelmystiken.
Det hade varit ett alltför grymt öde,
om ej något alis av odisputabelt värde
kunnat påträffas i ett alster av ett
livslångt arbete. Liksom änglakören och
Margaretas sånger före sin död i
»Mefistofeles», så höja sig partier i »Neros» tredje
akt över det övriga innehållet. Det har
bekommit Boitos musa väl att överge
det formupplösta musikdramatiska språket
för en mer bunden melodisk form.
Samtidigt har textinnehållet kommit tonsättaren
att värmas av mer spontan ingivelse. Det
sker i Fanuels prisande av Bergspredikans
saligheter, den inledande oratoriemässiga
sången med dess instämmanden av de
kristna kvinnorna; i den i varje strof
återkommande melodiska huvudvändningen
märkes den Händelskt arkaiserande
ante-ciperingen av sluttonen. I ett romanskt
andligt verk kunde också tänkas den
följande växelsången (»O tag en reva»)
mellan Rubria, ännu en solosopran och
fyr-stämmig kvinnokör. Uppslaget till dess
första del i G-dur återfinnes i de takter i
första akten, där Rubria uppmanar Asteria
att tillsammans med henne strö rosor och
violer över helgonens gravar; den av from
glättighet burna körvisan är också i sin
helhet ett blomsterströende i toner. I
slutscenen upprepas detta styckes senare mer
brett expansiva Essdur-del, som följes av en
milt vemodigt förtonande sång: »O kärlek!
Frälsning!» Akten innehåller även svagare
ting, men nämnda stämningsanslag bli
bestämmande för helhetsintrycket.
Betänkligt sötaktig är Fanuels vokala
»avskedskyss», men strax före hans amen infaller
kören med ett utbrott av verkningsfullt
svällande suckar. I Fanuels och Rubrias
scener höres en innerligare ton än annars,
även om den ej klingar ny. Orkestern har
en från »Parsifals» långfredagsakt känd
skir klang.
I likhet med slutet av första akten är
fjärde aktens första tablå ren
dekorationsmålning i toner; man kan säga: musika-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
