Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
lisk film, och detta även i den meningen
att långa stycken varsomhelst kunde
klippas bort utan märkbar musikalisk förlust.
Hanslick tillerkände Boito »ein Talent ftir
szenische Wirkung», som han fann
ådagalagd bl. a. i den Blocksbergska
valpur-gisnatten med dess »blott organiserade
buller». I ännu högre grad än i denna
»Mefistofeles»-tablå, som dock även
arbetar med verkliga — låt vara ofta
smaklösa — motiv, är »Nero»-musiken här
blott ägnad att akustiskt förstärka
bilderna av det färgrika vimlet på scenen.
Ur denna synpunkt kan det inte förnekas
att oikesterfärgen ditkastats med klatschig
pensel och att det på sina ställen kommer
något flämtande och hotfullt i
framdrivandet av de små tonfigurerna. Stora sträckor
utfyllas emellertid blott av upprepade
passager, enstaka ackord eller tremoli. Så
gott som allt inskränker sig till en yttre,
med primitiva medel given klang- och
rörelseverkan.
Efter ett endast kring några
ackordförbindelser malande mellanspel följer
sluttablån, vars partitur — under Asterias och
Fanuels sökande efter Rubria — blott ger
ett liksom improviserande ackompanjemang
till recitativen. I huvudscenen mellan de
båda kristna älskande framträder särskilt
ett motiv, som infördes redan då
vestalen-kristinnan i första akten häntydde på sin
»synd» och med samma innebörd återkom
i tredje akten. Med sin dubbelt
dissone-rande förMllning, vars intervall sjunka
nedåt en halvton, verkar denna tonsymbol
som ett stygn i hjärtat, men den
härstammar omisskännligt från »Parsifal», om
vilket verk bl. a. också det eteriska lilla
förspelet till tredje akten erinrar. Vilken i
regel svag melodiker Boito är, framgår
åter av de sockrade kantilenor, som paret
tillsammans sjunger vid Fanuels välsignelse
och den senare ensam till orden om den
på Genesaret glidande båten. Till diktarens
visionära vaggsång har tonsättaren skrivit
en sorts barkaroll, vars om somlig fransk
musik erinrande sötma närmar sig det
sliskiga.
En egendomlig provkarta på allt möjligt
är sålunda denna »Nero»-musik, som
varken kan kallas gammal eller ny stil,
därför att den överhuvud saknar stil.
Kompositören till »Mefistofeles» fick höra att
bl. a. Wagner och Verdi gingo igen hos
honom. Med ännu mer rätt gäller detta
om ingredienserna i »Neros» mestadels
opersonligt eklektiska tonspråk, blott med
den skillnaden att de nämnda mästarna
här igenkännas från senare verk. Boito
har velat undvika de rester av
nummeropera, som funnos kvar i ungdomsverket,
men hans »oändliga melodi» har, trots
sporadiska ansatser till ledmotivisk
förknipp-ning, oftast ej blivit annat än ett närmast
potpurrimässigt uppradande av heterogent
material. Men även i »Nero» finnas som
sagt några ljuspunkter, och ej heller nu
förnekar sig alldeles sinnet för teatralisk
effekt.
Framförandet på vår Opera hade nära
anslutit sig till iscensättningen på La Scala,
även om reproduktionen med hänsyn till
vår teaters resurser måste ske i mindre
skala. För Milano-scenen hade
dekorationerna utförts av Marchievo efter modeller
av Ludovico Pogliaghi, som redan för ett
tjugotal år sedan vidtalats av Boito. En
hel kommission av professorer lära ha
tillbragt månader i Pompeji blott för att
kontrollera textens kostym- och
arkitekturanvisningar, så att alla anspråk på »äkthet»
böra få anses uppfyllda. Mindre
imponerande tedde sig första aktens dekoration,
vare sig som den åsyftade gravplatsen eller
som lokalitet för jätteprocessionen; för det
senare syftet hade perspektivet alltför
mycket beskurits genom rundhorisonten.
Cirkusmiljön, där scenens djup fick komma
till användning, gav däremot en magnifik
inramning åt det festligt brokiga och
febrilt rörliga livet. Tredje aktens scenbild
— för att nämna den mest minnesvärda
bland de återstående — örtagården med
sin olivlund, brunn och pergola, förstärkte
den av musik och handling väckta
stämningen; därtill bidrog också belysningen
som från aftonrodnad övergick till
slutscenens skymning med de vaktande krigarnas
facklor glimmande i bakgrunden.
Såsom förklaringsgrunder till »Neros»
faktiska framgång hos oss kunna —
frånsett reklam och en inte föraktlig, i
intervjuform given ärkebiskoplig välsignelse —
anges den påkostade utstyrseln, tredje
akten och själva ämnessfären, som förut
visat sin dragningskraft bl. a. genom den i
olika former bekanta »Quo vadis». Femte
aktens utelämnande har ur publiksynpunkt
nog ej varit till skada; stycket slutar ju
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
