Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ki h Iman
samtalsvis upptäcka, huru oväntat djupt
detta uttryck fäst sig i Runar Schildts
minne. Det märktes tydligt att han, på
ett helt annat sätt än någon kunde ana,
fattat det både som faktiskt oriktigt
och som missvisande i fråga om hela
hans diktnings innersta kynne.
För honom rörde det sig synbarligen
om någonting vitalt; där var andra makter
med i spelet än blott ömtåligheten för
allt som påminde om vedersakares
bagatelliserande beteckning av hans diktning
såsom en elegant ytskildring utan hjärta
och djup.
Runar Schildt och »the upper ten»
—• det är två cirklar som icke
sammanfalla. Men vilkas skärning är en förnäm
och förtegen diktnings blödande
hemlighet.
I de två första böckerna var denna
hemlighet väl dold.
Den stora publiken är ju ingen
granskare av hjärtan och njurar. Den fäste
sig ej vid den starka lyriska skälvning
vari, i slutet av flera noveller, djupare
nerver lågo blottade. Den tog ingen
överdriven notis om tonfall av en djup
livsleda, ord av undran om den gryende
dagen verkligen var värd påklädningens
möda. Knappast lade den heller dess
vidare märke till narrspegeln som icke
så sällan hölls upp för dess eget anlete.
Vad den uppmärksammade och
uppskattade var naturnödvändigt blott
yt-bilden och det som behärskade den.
Stilen i tjugutreåringens förstlingsverk
{Den segrande Eros, 1912) var ju först
och främst en tjuskraft för sig, så säker
och elegant att vår litteratur knappast
kan uppvisa något motstycke av en
debuterande författare. Redan innan
kampen mot finlandssvenskans
provinsiali-sering blossat upp på bredare front,
kom Schildt med sin präktiga förpost-
fäktning i novellen Mot skymningen:
doktor Bergvalls dråpligt karikerade
finsksvenska skåltal för »vårt härliga språk,
vårt gamla kära svenska modersmål!»
Utöver de påtagligaste språkliga och
stilistiska förtjänsterna fanns det
dessutom mycket annat att glädja sig åt.
Undermedvetet uppskattade man kanske i
Den segrande Eros en förening av
egenskaper som man vant sig att möta blott
på skilda håll. I den smidigt tidsfärgade
novellen om det resande teatersällskapet
var det som om litet av Jac. Ahrenbergs
bästa egenskaper, ledigheten och
berät-targlädjen, levat upp igen i förädlad
form. Att en novell som Det
gynnsamma ögonblickets gud genom en del
motivdetaljer kunde föra tanken till
Tavaststjerna (novelletterna Utan ord och
Vinden vaknar) betydde ju i och för
sig ej mycket; men därjämte fanns det
såväl här som i de andra novellerna
i debutboken ett slags frisk och
okonstlad schvungfullhet, som efter
Tavaststjerna knappast hade uppenbarat sig i
finlandssvensk novellistik. Kvickheten,
den ironiska elegansen och den formella
tukten ledde åter milsvitt från
Tavaststjerna, men i samma mån mot dennes
efterträdare Lybeck. Allt som allt: det
fanns hos den debuterande
tjugutre-åringen en intagande och löftesrik
mångsidighet som vi icke blivit bortskämda
med.
Nyhetens behag ägde väl också
hel-singforsskildringen i Schildts första
novellsamlingar. Varken Lybecks Den
starkare eller Gustav Alms Höstdagar hade
lämnat något motstycke till den. Det
var ett Helsingfors med begynnande
storstadslater som här avspeglade sig
för den smickrade lokalpatriotismens
ögon. Det stod ett romantiskt skimmer
av mondän syndfullhet kring den miljö
av dyra restauranger och luxuösa
ungkarlsdubletter där de unga vivörerna i
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
