Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hd x s kogens diktare
kretsen av de andra, de klanbildande
starka, som äro hemma på jorden och
besitta allt denna världens goda.
Omgiven av dem brottas Jacob Casimir
förgäves med det åttonde kapitlet av sin
stora roman, den som skall behandla
konflikten mellan de två människoraserna:
»de hemmastadda, de med rovtänderna
och de starka nackarna, kontra gästerna
och främlingarna, kontra dem vilkas steg
inga åkrar göda.» Den konflikten
upplever Jacob Casimir dagligen och
stundligen i verkligheten. Gästen-främlingen
är han själv, och i kusinen Fabians
mörklockigt stiliga herkulesgestalt träder
honom klanen av de starka, trygga och
hemvana fientligt in på livet. Hetsad av
Fabians godmodigt överlägsna och
föraktfulla hån vrider sig Jacob Casimir i
en kraftlös skaparvånda, mer blödande
och hopplös än någon han tidigare
upplevat. Under dessa det åttonde kapitlets
ändlösa martyriedagar fläker han upp
sig själv ända till den innersta fibern,
analyserar kallblodigt halten av sin
verksamhet. Sin tunga livskänsla med dess
blandning av oslippligt skuldmedvetande,
evig ofärdsaning och trotsig självkänsla
beskriver han symboliskt målande i
barndomsminnet av en julbjudning, då alla
kusinerna, och han med dem, begåvades
med var sin chokoladboll. De öppnades
i tur och ordning och gömde alla på
någon skatt; bara en var tom, och det
var hans. Alla kusinerna ropade att han
skulle visa vad han fått, men i en
brännande känsla av märkthet och skam
pressade han sin boll i näven, besatt av
tanken att till vad pris som helst hålla
sin olycka hemlig. Nu, tjugufem år
senare, tycker han sig ännu gå omkring
med handen knuten kring ett tomrum
som ingen bör få se. Umgänget med
detta tomrums stöldfrestande ande är
hans diktararbetes skamliga hemlighet,
en last som likt ett lönskaläge måste
sky dagens ljus. Vad hjälper det då
Jacob Casimir att också det åttonde
kapitlet slutligen kommer på glid, med en
förnimmelse av stolt maktutövning i sitt
följe! Till och med genom den stundens
lyckokänsla kväller en tung lavaström av
vämjelse och självförakt, som ger Schildts
ord en nästan ny glans av glödskrift
när han skriver:
Ingenting var honom heligt; han letade i
hjärtats skummaste vrår liksom lumpsamlaren
med sin vassa käpp påtar fram var användbar
sak ur soptunnor och avträden. Vänners
förtroenden, älskande kvinnors hemligaste
viskningar, sitt eget hjärtas skyggaste drömmar
och dess tarvligaste impulser, allt offrade han,
allt kastade han utan betänkande i denna snygga
hanterings sjudande smältdegel.
I sanning, fjärran från borgerlig lycka och
verkliga anständiga människors gemenskap står
den stämplade person, som till sin enda
uppgift har att framföda dylika råttor.
Längesen svunna seklers pariasmärke
på diktarpannan glöder i detta utbrott
emot oss i en sällsamt gripande
moderniserad och subjektiverad fördjupning.
Ensamhets- och utbölingskänslan från så
många tidigare verk flyter här i ett med
det som kanske är dess egentliga
källflöde: skammen över den
svaghetssjukdom som låter diktens pärlor mogna.
Ställer man en novellett som Under
stenen vid sidan av Häxskogen, vinner
man den starkaste förnimmelse av Schildts
diktning som en röst för sig i vår
litteratur. Ty rikedom och höjdflykt äro
de gångbara attributen för
diktarfanta-sien. Men hos Schildt framstår den i
porträttet av Jacob Casimir under bilden
av ett tomrum som skamfullt döljes.
Och i porträttet av Karl Henrik
Brisman som en blek och tvinande grodd,
född blott för livet »under stenen»,
skugglivet under pressningen av en stor
tyngd.
Jacob Casimirs åttonde kapitel, som
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
