Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Häxskogens diktare. Runar Schildt 1888—1925. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ki h Iman
äntligt blir skrivet, är Schildts egen
åttonde bok. Icke den sista han skrev,
men den sista i den genre, han, likt
Jacob Casimir, ända från debuten nästan
oavbrutet odlat. Strävan från denna
novellgenre yppas, när den starke
Fabian hånar Jacob Casimir för hans
älsklingssport, paddlingen, kallar kanoten
den rätta musan för hans smånäpna
livsverk av små »tillbud till romaner» och
råder honom att lära sig segla i en
riktig båt. Det var detta Schildt gjorde,
när han två år efter Häxskogen gav sig
ut med sina tre dramatiska verk,
Galgmannen, Den stora rollen och
Lyckoriddaren. Med dem nådde han verkligen
vidare vatten, med helt andra tillfällen
både till triumf — och till haveri. Den
stora rollen fick en smula oförtjänt bära
hans namn längst utanför det egna
landets gränser. Men i denna framgångs
följe kom blott något år senare det också
en smula oförtjänta, men nästan lika
synliga bakslaget med Lyckoriddaren, det
varom en munvig stockholmskritiker
utlät sig med orden att författaren
visserligen misslyckats, men att man knappast
behövde oroa sig för honom, emedan
han »fallit framåt» och nog snart skulle
»komma igen». Han kom inte igen —■
hans öde lydde andra lagar.
Emellertid — bedömningen av Schildts
dramatik i dess helhet och i de enskilda
fallen sysselsätter oss ej här. Vad vi
vilja är att se den inifrån. Här har den
alltid något att ge, så visst som den i
intet fall är fäsörarbete, utan ständigt
självupplevelse och allvar.
Det är kvinnorna i denna dramatik —•
Maria i Galgmannen, Wendla i Den stora
rollen och Gerda Bruun i Lyckoriddaren
— som kanske i främsta linjen träda
fram i minnet, vittnande om Schildts
gestaltskapande förmåga. Och med dem
följer det starka intrycket av motivet de
gemensamt förkroppsliga: den frälsande
kärleken, den eros för vilket intet offer
känns för stort. Romantiskt-symboliskt
förhärligas denna kärlek i Galgmannens
vinterdunkla förflutenhetsatmosfär,
ytterligt realistiskt prosaiskt i Den stora
rollens helsingforsiska förstadsmiljö från
1918, och rent personligt psykologiskt,
i lyckoriddarens, dr. Stefan Irbens nakna
hotellrum.
De offerkrävande och
frälsningsbehö-vande männen i dessa dramer stå mindre
tydligt och verklighetstroget för ögat.
Kanske därför, att de på sätt och vis
innehålla så mycket mer av det som
bränner i bröstet på deras skapare;
därför att de i den egenskapen komma att
snudda vid symbolens överdrift, medan
kvinnogestalterna alla i högre grad blott
äro till.
Den gamle enstöringen överste Toll,
som i sin dödstimme inte har en granne
han kan få till sig, den löjlige Armas
Fager, som nästan alla veta att peka
finger åt, legationsrådet dr. Irben, som
med sitt mystiskt okända förflutna är
en nagel i ögat på hela corps
diplomatique —• alla äro de av underklassblod
eller av det »halva blod» som överste
Toll älskar därför att det ger en så
»präktig oro». De äro fattiga eller fula
uppkomlingar, resenärer »där nerifrån»,
som alla kunna känna litet av Irbens
hemlängtande trånad att släppa taget
och låta sig glida och sjunka.
Men starkare än denna trånad är hos
dem alla dess motsats. Stegrad av den
dramatiska formen blossar den upp i
Schildts diktning, svaghetskänslans och
utbölingsförnimmelsens pyrande
ärelystnad. Den klene tattar-Ardis dunkla
kraftkänsla och Jacob Casimirs innersta
medvetande om sin egen förträfflighet slår
ut i ett häftigt och högljutt maktbegär,
gemensamt för alla de tre dramatiska
huvudpersonerna. Överste Toll tvekar
ej ett ögonblick om sin bön till galg-
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
