Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Förhäxningen. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fö r h ’d x n i n gen
henne en del av den harm, som nyss
löst ut sig i hans handling och därmed
tycktes ha blivit tillfredsställd. Hur
vågade hon tala till honom, som om de
varit presenterade? det kunde han med
mer skäl fråga. Här förelåg emellertid
något som icke var trevligt, och han
kunde därför av vana få fram ett sorry,
just så kyligt i tonen, som det skulle
vara. »Jag kunde inte hjälpa det»,
till-lade han buttert, förargad över, att han
uppenbarligen icke blev fri med ett ord.
■»Ni kunde icke hjälpa det! Är det
allt vad ni kan försvara er med?»
»Han talade tyska till mig. Jag kan
inte med det språket, och hade inte
väntat det här.» —- Så, nu var det sagt,
med allt som underförstods, och nu skulle
väl människan gå, om hon också icke
begripit något förut. Men hon stod kvar
och tillät sig rent av att granska honom
med ny och ännu större skärpa, med
en underlig borrande rörelse i pupillerna.
»Han gjorde så, ja. Han kan inget
annat främmande språk och förresten
icke många andra ord tyska heller- Han
var troligen mycket stolt att få använda
dem.»
Mr. Huskins blev slagen som av en
blixt och kände sig sväva utan fäste
med stol, bord och ett jättelikt
limonad-glas, vars färg blev vidrig. Han hade
förgått sig, oskyldig, som han innerst
var! »Ni är alltså icke tyskar?»,
stammade han, och i detsamma
förödmjukades han ytterligare av tanken, att det
borde han ha märkt förut, ty hennes
engelska uttal vittnade otvivelaktigt
däremot. — »/ am very sorry.»
»För att ni tog fel? Bara för det?
Det är icke nog. Ni slog ett barn i hat,
medan han såg vänligt på er. Ni gjorde
det därför, att ni i självrättfärdighet och
högfärd behagat förgifta er med ali lögn
som smakade er gott. Ni är mycket långt,
även nu, från att känna den ledsnad, ni
talar om. Men ni skall lära er att känna
den.»
Hur kan hon tillåta sig en sådan ton?
tänkte Mr. Huskins. — Den var dock
icke högljudd, och kanske kunde ingen
annan än han uppfatta orden; men den
kommenderade honom, som om han helt
enkelt vore tvungen att lyssna. — Ar
människan tokig? Ett fullkomligt
uppträde, inför utlänningar visserligen, som
icke just skämdes för dylikt, men kanske
bland dem, olidligt nog, någon landsman.
Och han kunde icke stiga upp och gå,
ty hon stod i vägen för honom; även
gossen stod i vägen, alldeles stum nu,
och stirrande växelvis på modern och
honom med ännu mer häpna och
förskräckta ögon. Mr. Huskins var icke fullt
säker på, att icke hans egna hade ett
liknande uttryck, och detta förödmjukade
honom allra mest. Han kunde ej få
fram ett ljud. »Ni skall lära er det och
mycket mer än det.» — Hon kastade
huvudet tillbaka, som för att se längre
och klarare eller att leta efter rätta
fläcken att slå ned på. Så såg hon honom
mitt i ögonen, som om hon funnit det
sökta och vägt vad det hela innebar och
icke vejde en hårsmån från sitt beslut.
— »Om det skall jag be Gud under sju
nätter. Att han skall straffa er. Jag är
viss, att ni skall tvingas att ångra; —
jag talar icke bara för mig, utan för
oräkneliga, döda och levande. Var natt
klockan tolv skall jag be om det. Och
ni skall höra det, var ni än är.»
Därmed vände hon sig om och gick,
i det hon grep gossens hand fastare.
Mr. Huskins’ tanke var i det första
ögonblicket endast en ovisshet, om han
borde lyfta på hatten, ty detta var ju
ett slags samtal. Men det var redan för
sent för hövlighet, vare sig ironisk eller
korrekt, och han fick smälta sin brist på
sinnesnärvaro. Alltihop var ju förresten
så upprörande taktlöst och absurt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
